Tankar om avel

Det här är några av våra tankar när det kommer till uppfödning. Vi vill vara noga med att poängtera att detta är våra helt egna tankar och åsikter. En del saker är välbeprövad, vetenskaplig fakta och en del är våra egna erfarenheter som vi fått genom flera års uppfödning. Vi samlar dem här för att ni som vill ska kunna få en större insikt våra tankar kring avel. Vi har lärt oss mycket och även fått ändra uppfattning och åsikt ett par gånger under alla dessa år. Uppfödning är en ständigt pågående process, där du hela tiden lär dig saker. Det finns inget som säger att vi inte kommer att ändra våra tankar och åsikter i framtiden jämfört med det som vi skriver här. Saker förändras under resans gang. Vi vill vara noga med att poängtera att denna text inte är till för att såra eller prata dåligt om någon specifik uppfödare. På en del ställen i texten kommer vi att berätta hur vi tänker och hur andra uppfödare tänker om samma sak. Det är generella observationer som vi har gjort, inte några påhopp på någon specifik uppfödare. Vi tror att människor utvecklas genom att våga ha åsikter. Om du vågar ha en åsikt, är det inte säkert att den alltid stämmer överens med vad andra tycker. Det är absolut inga problem för oss att diskutera olika saker utifrån olika åsikter, så länge det görs på ett professionellt och bra sätt. Vi förväntar oss inte eller ber människor att tycka som oss. Men det är viktigt med ömsesidig respekt, där varje part får ha sin egen åsikt. När vi väljer att uttrycka vår åsikt på hemsidan, är det inte menat som ett påhopp mot någon annan.

För oss är avel att se helheten hos hunden. Det handlar om att bevara rasen som vi använder i avel på ett ödmjukt sätt. Hundar är levande varelser och så fort genetik börjar involveras, finns det inga som helst garantier för någonting. Att lova att en valp helt säkert, d v s till hundra procent, kommer att vara en frisk och glad valp är omöjligt. Det betyder inte att vi struntar i hälsan. Vi strävar efter att få hälsosamma, rastypiska valpar med bra temperament. Alla uppfödare har olika mål och tar olika vägar för att nå dessa mål.

Det här med att föda fram valpar som ser ut som rasstandarden… är det verkligen så viktigt? Tänk om du aldrig planerat att delta på utställningar eller avla, alla hundar är söta oavsett hur dem ser ut, eller? För oss är rasstandarden en viktig del i aveln. Alla raser är från början en del av naturen och historien. Historiskt sätt har raserna varit delar av olika nationer och har utvecklats efter vilka uppgifter dem haft. Dem har varit använts inom specifika områden som jakt, vallning, vakthundar, drahundar och även varit endast sällskapsdjur. Klimatet, omgivningen och det arbete hunden är framtagen att utföra, har format hundar på olika sätt och det är anledningen till att det idag finns så många olika raser. Det är lätt för en del människor att säga att dem inte bryr sig, att vi lika gärna kan korsa vilken ras som helst med en annan. Vad kommer då att hända om vi skulle göra det, börja korsa olika raser eftersom vi inte idag behöver dem för massa olika specifika uppgifter… En del valpar skulle bli underbara, men dem allra flesta skulle inte bli det. Det här med att korsa olika raser är väldigt komplext. Det är så lätt att göra. Men det är så få raser som ens är anpassade så att dem går att korsa. En stressad vallhund i kombination med en aggressiv vakthund skulle troligen kunna ge valpar med allvarliga mentala problem. Att para två raser som bär på samma herditära sjukdomar, skulle ge valpar som fortsätter att sprida sjukdomarna vidare. Istället för ett problem, har nu två uppstått. De raser som idag finns, är en del av kulturarvet och har bevarats av människor runt om I världen. Därför har man valt att avelsarbetet ska fortgå under kontrollerade former, där varje ras bevaras som den är och inte korsas med någon annan. Det är det som kallas för ren renrasig hund.

När det gäller rasstandarden, är det något som byggs upp under en lång tid. I normala fall finns det ett stort efterforskningsarbete bakom en hundras innan den godkänns. De som arbetar med att få rasen godkänd, samlar in på sig så mycket information om rasen ursprung och historia som bara går. Man för ett källkritiskt arbete och människor som fortfarande aktivt använder rasen eller har dem som sällskapsdjur, intervjuas och hundarna samlas i en databas. Det ligger stort arbete bakom varje ras och tar ofta flera år att skriva ihop alla information som man har samlat in om en specifik ras. En del rasen har funnits under många år och en del raser har uppkommit på senare tid. I rasens standard beskrivs ursprunget, bakgrunden, beteendet och utseendet hos rasen. Allting beskrivs detaljerat; huvud, päls, vinkar etc. Standarden som en uppfödares bibel och är något som varje ny uppfödare måste ta till vara på och lära sig. Vi uppfödare kan inte bestämma hur en ras ska se ut utifrån vad vi själva föredrar. En rasstandard ger alltid utrymme för egna tolkningar, vilket gör att det går att urskilja lite olika typer beroende på uppfödare, även om alla inkluderas i standarden. I våra ögon är det bra att det finns utrymme för tolkning. En sak som är säker är att det är svårt att sätta fingret på är vad som verkligen är en riktigt bra hund enligt standarden. Det är även svårt att beskriva med ord. Men det är också denna abstrakta sak som en riktigt bra uppfödare har ett öga för. När det gäller det faktum att alla uppfödare ser olika saker när det gäller en bra avelshund, så är det ett faktum som är gynnsam för rasen på så sätt att genvariationen bibehålls. Hundar kan ha en exteriör som innefattas av standarden och vara riktigt bra standardmässigt, men fortfarande uppvisa en form av variation i jämförelse med andra bra rastypiska individer på rasen. Men om en rasstandard säger att rasen ska var smal i kroppen med kvadratiska proportioner, så kan inte en uppfödare bestämma att rasen ska vara hundar som är kraftiga och tunga i kroppen och rektangulära i proportionerna. Om en standard efterfrågar ett modig och aktivt sätt hos en ras, kan inte en uppfödare avla fram tillbakadragna, inaktiva individer bara för att dem tycker att rasen ska vara så. Om inte rasen passar ditt tycke om hur en ras ska vara, är det viktigt att välja en ras som har det som du som uppfödare efterfrågar och inte försöka ändra om en ras efter ditt eget tyckte.

Tyvärr upplever vi att en del uppfödare inte alls följer standarden, utan avlar som de själva tycker. Människor kan inte läsa eller struntar ibland helt i rasstandarden när det gäller avel. Vi har genom åren sett en del människor som enligt oss av någon anledning avlat på en ras, men inte tagit hänsyn till den rasstandard som finns i sin avel. Ett exempel som finns är att människor ett tag efter att ha köpt sin första individ av en ras, kommer på att dem vill avla på rasen och då tycker att den individ som dem redan har är en bra hund att börja sin avel med. Det vill säga, många gånger köps inte en hund in ur avelssynpunkt och ställer därför inte alltid överens med den standard som finns. Men människor älskar sin hund så mycket och det sker så mycket roliga saker med den så att dem bestämmer sig för att ta en kull, fast det från början inte var själva grundtanken och sen rullar det på från den kullen; Möjligen behåller personen en tikvalp från kullen som har samma exteriöra fel som sin mamma och det finns ytterligare en hund som kommer att gå i avel, fast den inte håller kvalitén. Eller så har man tidigare erfarenheter av en ras som mentalt är på ett sätt, men ser ut som den nya. Och det gör att man förväntar sig att den nya rasen ska fungera på samma sätt som sin gamla. Det är ofta man hör fraser som: “min Rottweiler älskade samma sorts träning som polishundarna får, därför min pekingnese kommer också få träna det och kommer gilla det. Ibland börjar människor sin avel med en hund som inte stämmer överens med rasstandarden. Det behöver absolut inte vara på ett dåligt sätt, som att den saknar massa exteriöra saker. Ibland handlar det om att mentaliteten inte stämmer överens med rasstandarden för rasen och ägaren tycker att temperamenten är jättebra, fast det inte alls är typiskt för rasen. Det startar där och uppfödaren har en önskan om att alla framtida hundar som den föder upp ska vara likadana. En del människor som redan klargjort sin ståndpunkt i hur en ras ska vara, har svårt att ta ett steg tillbaka och verkligen läsa rasstandarden och fundera på om dem är på rätt väg i sin avel. Dem har svårt att vara objektiv i sitt avelsarbete. En del människor, trots flera års erfarenhet och många år I branschen, så kämpar dem hela tiden med kunna se rätta anatomin och typen; vad som är rätt eller fel. En del andra människor har på ett naturligt sätt en gåva att kunna se när en hund är välbyggd och se vilka hundar som faktiskt kan komplettera varandra på ett bra sätt. Det finns även en del andra skäl än de som har nämnts. Men det finns en stor skillnad i ambitionsnivån, bakgrunden och vilka olika mål som uppfödarna har.

Vårt mål med de raserna som vi föder upp, är att hela tiden försöka göra rasstandarden gällande i aveln. Hundar är levande varelser. Genetiskt sätt är det svårt att kontrollera allting och det finns ingenting som heter perfekt när det gäller hunduppfödning. Vi skulle tycka att det var konstigt om det gjorde det. Men det är viktigt för oss att dem individer som vi använder i avel, lever upp till sin rasstandard både exteriört och mentalt. Det betyder inte att en hund är perfekt. Alla hundar som går i avel kanske inte har exteriören för att kunna bli utställningschampion. Men de kan ändå ha väldigt mycket exteriör och mentalitet som standarden och därmed fungera väldigt bra i avel. Vi känner att hela konceptet med att avla fram renrasiga hundar bygger på att det finns ett mål. Utan mål så faller hela konceptet. Säkerheten som kommer med en renrasig valp, är att en eventuell köpare genom standarden kan lista ut på ett ungefär hur valpen kommer att bli i temperament och exteriört. Om du köper en hund som du förväntar dig ska ha en päls som är på ett sätt och ska skötas på ett specifikt sätt, så kommer du bli irriterad om du får en hund som du måste borsta och klippa varje vecka. Likaså om du köper en hund som enligt standarden ska väga 10-15 kg och hunden i slutänden väger 30-35 kilo. Om du till exempel vet att du vill träna agility med en hund och väljer en ras för ändamålet, då vill du inte att du ska få en hund som är lat och ovillig till att träna. Alla älskar sin hund oavsett hur den blir i slutänden. Men det är ändå bra att kunna välja ras specifikt efter de ändamålen som man har tänkt sig med sitt införskaffande av hund. Det är då vi ofrånkomligen kommer tillbaka till det som vi pratade om inledningsvis: Är det viktigt med exteriör om jag bara vill ha en hund som sällskapsdjur?

”Vi bryr oss inte om utställningen…”, ”vi avlar bara och säljer sällskapshundar.”, ”Utställningar är inte viktigt” eller ”Vi ställer inte ut hunden eftersom det inte är viktigt för oss, vi bryr oss mera om mentaliteten”. Uttalandena är många… både från uppfödare och valpköpare. Varför ska inte en sällskapshund se ut som den ras den verkligen är och hur kan uppfödare inte bry sig om utställningar? Vi har väldigt svårt att förstå detta. Ingen har någonsin sagt att vi inte kan avla och samtidigt föda upp individer som lever upp till rasstandarden, är hälsosamma och har ett trevligt temparament. Det finns inga regler som säger att de hundar som är bra rastypiskt måste vara sjuka eller ha attitydsproblem eller att hälsosamma hundar måste vara fula! Tvärtom – en vacker, välbyggd hund som rör sig fritt och lätt och som har rätt päls, bli i de flesta fall i slutänden en hälsosam hund. Många människor som köper en renrasig valp har ofta inga som helst planer på att ställa ut eller avla på en hund, även om de blev förälskade i exteriören, temperamentet och hur hunden är till sättet. Men trots detta finns det egentligen inget argument för att den valp de köper inte ska vara korrekt enligt rasstandarden.

Tyvärr finns det raser där aveln har varit negativ för den ursprungliga typen av rasen; exteriören har förändrats och det har även uppkommit väldigt många olika sjukdomar till följd av hård avel. Men det är viktigt att komma ihåg det antalet raser som har drabbats är litet i förhållande till alla raser som finns. Det är en del raser som inte har några större hälsoproblem alls. För oss är hundutställningar det enda tillfället där du som uppfödare kan få din avel värderad. Självklart är det skillnad mellan olika domare. En del kan väldigt mycket om rasen och har ingående lärt sig väldigt mycket. En del andra domare har inte alls samma koll, vilket gör att omdömet på en hund ibland blir annorlunda mot hur hunden verkligen är. Det bästa man kan göra med hunden för att få en någorlunda bedömning om hur hunden verkligen är, är att ställa hunden flera gånger och därigenom få kritiker som talar om för vilka styrkor och svagheter din hund har jämfört med rasstandarden. Om du vill ställa ut din hund över hela världen för att få en massa titlar, eller bara i ditt hemland spelar egentligen ingen roll. Vi har dock lite svårt att förstå oss på de människor som eventuellt ska avla på en hund, men som väljer att inte ställa ut den alls innan den går i avel.

Som vi skrev längre upp, så är rasstandarden inget som en specifik person har bestämt och skrivit ihop på fem minuter. Det är något som har skapats genom massvis med information och vetenskap. De som har störst kunskap på rasen historiskt, kan ofta ge en idealbild på hur en bra hund av rasen ska se ut. Standarden skrivs inte utifrån något som en person har hittat på utav egen vinning; ”Vi tycker att det är så sött på lapphundar. Så bara därför så skriver vi att dem ska ha det. Eller rasen skulle se bättre ut om den hade ännu mera päls, så vi skriver att den ska ha det för att vara rastypisk…” Rasstandarden har skrivit genom information om hur den har sett ut historiskt och de olika detaljerna som det skrivs om i en standard, har ofta en funktion. Ordet funktion har blivit väldigt viktigt för oss.

 

Den Finska Lapphunden och Lapska vallhunden ska ha en grov, vattenavstötande päls över hela kroppen eftersom dem ska klara av att leva i ett kallt klimat med snö. En hund som har fel typ av päls eller har väldigt lite päls, och skulle dö av vinterns kyla och få väldigt mycket myggbett på sommaren i Lappland. Lagotton har en pälstyp som vattenhundar specifikt har. Från början var rasen en hund som användes i vatten. Den skulle kunna simma och hämta ankor, vilket gjorde att den krävde en päls för just den uppgiften. Det är därför domarna titta på pälsen och bedömer den på utställningar. En lagotto med vågig och rastypisk päls klarar sig bättre på utställning än vad en som saknar detta, liksom en finska lapphund med bra päls döms fram framför en lapphund med mjuk päls. Domarna dömer på detta sätt, då dem dömer efter hur pälsen ska vara på rasstandarden och därigenom också hur väl dem skulle klara av sin ursprungliga uppgift. En lapphund med dåligt kors och ineffektivt steg, skulle lida av att springa fem mil per dag i snön. En Lagotto som är stor, tung och klumpig, skulle ha problem att hålla balanser under tiden som den sitter i båten och förlora den lätthet som en rastypisk lagotto har att bara hoppas i vattnet för att fånga en anka och sen ta sig upp i båten igen. För att göra en lång historia kort, en utställning är ett sätt för att utvärdera funktionen på hunden. Du köper inte en Ferrari om du bara planerat att köra offroad i skogen eller en stor bil om du är ensam och bara kör i städer och inte behöver något utrymme för att packa massa saker. Hundraser precis som bilar och allting annat som har skapats för att uppfylla en funktion, skapas utifrån speciella riktlinjer. Dessa riktlinjer är vad som bedöms på hundutställningar, inte om hunden har en rosa eller röd kam I håret som den del som aldrig tidigare varit på utställningar, tror. Nyckelordet är funktion och om hunden lever upp till de funktioner som finns som riktlinjer för en ras, så är det också en del av rasstandarden och gör dem tillräckligt bra för avel. Detta är en säkerhet för en valpköpare och förhoppningsvis ärver valparna de rastypiska dragen. Allting bedöms subjektiv efter hur domaren har tolkat rasstandarden. En del domare kan rasstandarden bättre än andra, även om huvudmålet för alla domare är att ta fram den hund som stämmer bäst överens med rasstandarden. Därför anser vi att utställningar är en mer än bara en hobby. Det är en viktig del i avelsarbetet, för att kunna utvärdera jobbet vi lägger ned med aveln.

Alla hundar med en stamtavla är en del av en ras och en möjlig genetisk variation. Att hävda att det för dig inte spelar någon roll hur bra en hund är rastypisk i aveln eftersom du bara säljer valpar som sällskapshundar, är inte något vi tycker är okej. Som vi skrev ovan så har alla valpköpare rätt att få en rastypisk hund, oavsett ändamålet. Samtidigt kan inte en uppfödare veta vilken av valparna som kanske kommer att gå i avel i framtiden. Även om en valpköpare säger att dem inte ska använda hunden i avelsarbete, så kommer kanske den dagen när någon frågar om dem får använda individen. Alla individer som har stamtavla är en individ som är möjlig att använda i avel. Ju fler hundar av dessa som är rastypiska, desto flera individer finns det att välja på samtidigt som chanson att föda upp rastypiska valpar ökar. Om 65 procent av alla valpar som registreras är av så dåligt kvalité att de inte kan bidra med något i aveln, går 65 procent av den genetiska variationen förlorad. Varför ska man ens avla renrasigt om målet man har som uppfödare inte är att bibehålla rasen som den är tänkt att vara? När den genetiska variationen minskar på grund av att många av de hundar som föds inte riktigt håller måttet, ökar risken för inavel och därmed även sjukdomarna. I våra ögon är det bättre att de valpar som föds har så hög kvalité att dem flesta går att använda i avel, för att förhindra att enbart ett fåtal stjärnor får massvis med kullar. Men det är omöjligt om de hundar som kanske är lite ovanliga inte håller måttet. Det känns fel för oss att uppfödare inte eftersträva det bästa när det gäller varje kull. Ingen hund är helt perfekt och som vi tidigare sagt, går det inte fullt ut att kontrollera genetiken. Vi arbetar inte med maskiner och får alla överraskningar längs vägen genom att hundar exempelvis inte blir så bra som vi förväntat oss. Så kommer det alltid att vara. Men vårt mål är att alla hundar som vi föder upp ska vara rastypiska; hundar som kan växa upp och bli friska och hälsosamma men även så rastypiska att dem kan delta på utställning med gott resultat. Tanken är att alla hundar, även om dem inte från början säljs för avel, ska gå att använda till just det.

Genetisk variation är viktigt. Ibland talas det negativt om hundar som har dålig genetisk variation. Avel där en specifik hund eller linjer är överanvänd och där det förekommer mycket inavel, kan skapa väldigt mycket problem med hälsan. Det kan vara spännande för en uppfödare när en linje ger väldigt mycket rastypiska drag. Om man går tillbaka tiden var det väldigt vanligt att en specifik hund fick väldigt mycket avkommor efter sig som sen gick i avel. Denna hane blev då en väldigt stor del av en ras genetiska variation. Alla hundar bär på genetiska effekter. En del av dem är mindre farliga, medan en del är riktigt allvarliga. Många gånger uppkommer dessa defekter ganska sent i en hunds liv. Om en hane redan som ung får många avkommor och senare blir sjuk, är det många individer som påverkas negativt av detta. Förutom detta så finns det ett annat stort problem med att en hund överanvänds i avel. Det är att valparna, som kanske senare kommer att gå i avel, har hög släktskapsgrad och det uppstår problem med att hitta en passande partner till hunden som den inte är släkt med. Varje gång du väljer att en specifik individ att använda i avel, väljs en annan individ bort. Så om en hane t ex paras fyrtiofem gånger under sin livstid istället för kanske fem gånger, så är det fyrtio gånger som en annan individ väljs bort! Dessa fyrtio parningar hade kunnat resultera i en större variation på framtida gener, samt ge lite andra bra detaljer till rasen. På så sätt går en del linjer förlorade och den genetiska variationen minskar. Det är bättre för alla raser om flera olika individer används, istället för att ett litet antal används många gånger.

Sjukdomar hos raser kan uppstå på flera olika sätt. En del kräver t ex att både mamman och pappan bär på sjukdomsgenen för att en valp ska kunna insjukna. Därför är detta med inavelskoefficient ganska viktigt. Om du har en hög sådan, betyder det att mamman och pappan är ganska så nära besläktade. Är det en liten inavelskoefficient så är släktskapsgraden mycket lägre. Risken för att en valp drabbas av en sjukdom, ökar med värdet på inavelskoefficieten, därför att det är större risk att båda föräldrarna då är bärare av sjukdomsgenen.

De flesta av de människor som tog fram varje specifik ras bakåt i tiden, hade ganska hög förståelse för detta lång innan det ens gjordes några genetiska studier. Först och främst hade de ofta väldigt tuffa avelsstrategier; endast den starkaste individen skulle få gå I avel. Den mest hälsosamma, starkaste och smarta individen var de individer som människorna ville använda i avel eftersom dem hade stor roll i människornas arbete. Men många gånger lade de ner större tankeverksamhet i aveln än vad många idag tror. Samerna skrev exempelvis stamtavlor redan för några hundra år sedan och kunde resa långväga för att para sin hund med den rätt individen. Många tror att denna livsstil gjorde att hundarna fritt kunde para sig hur som helst och skapa hög inavel. Men så var det inte i de flesta fallen. De flesta människorna har försökt att förhindra inavel och har kontrollerat vilket hund som fick gå i avel och vilken individ som inte hade de kvalitéerna som dem önskade hos en valp. Erfarenheter har visat att de starkaste och mest friska valparna, kom till av att man försökte förhindra för stor inavel och av att man nu och då tog in lite nya linjer och nytt blod i aveln. Det är precis på detta sätt som dagens uppfödare måste tänka på och därför måste vi tänka i stamtavlor när det gäller avel; olika linjer och för att för att bibehålla vissa linjer, är det viktigt att vi vidgar vår avelsdatabas och ser stort. På de raser som vi föder upp, så har vi försökt att använda så många olika linjer som det är möjligt och vi ser det som ett plus att vi många gånger har använt linjer som inga andra uppfödare tidigare har använt. För oss är avel att väga fördelar mot nackdelarna. Vi har också hundar inom vår avel som kommer ifrån linjer som många andra också har använt. Ibland är så att du inte kan strunta i alla dem bra hundarna bara för att dem har en stamtavla med icke specifika individer. Allting måste stämma. Men vi har även stamtavlor med väldigt okända och ovanliga individer jämfört med många andra. Vi har alltid kollat på hur hunden ser ut jämfört med rasstandarden, mentaliteten och stamtavlorna när vi avlat. Ibland har vi valt att inte använda en del väldigt framgångsrika och bra hundar för att dem redan är använda så mycket. Av samma skäl så har vi heller inte parat två individer mer än en gång. Om vi gör en kombination och får en kull med valpar, så ser vi ingen anledning att göra om den kombinationen igen. Om det senare uppstår eventuella problem på kullen, är det bättre att bara ha 5 hundar efter den kombinationen än 25 stycken. Det finns ingen anledning att ha så många hundar med identiska gener och vi fser ingen spänning och utmaning i att upprepa något som vi redan vet hur det blir. När vi parar två hundar försöker vi att inte bara tänka här och nu, utan även ett steg framåt; alltså på rasens framtid. Det går inte att tänka med kortsiktighet när det gäller en kull med valpar, utan man måste överväga om stamtavlan kan bli användbar i framtiden och därför använda en del värdefulla linjer som annars hade dött ut. Man måste också tänka i de termerna att fundera över om valparna I kullen I framtiden kan bli svåra att använda på grund av hög släktskapsgrad eller om dem faktiskt star för någonting nytt. Tack vare detta har vi under åren importerat massa hundar och rest över hela världen för att para en hund. Att få en annorlunda linje och att göra en kombination som vi tror på, är viktigt för oss som uppfödare.

Sen är det hälsan. Renrasiga hundar har felaktigt ansetts vara mera sjuka än blandraserna. Men statistiskt sätt beror detta stora antal sjukdomsfall på att det har avlats med en hög inavels-koefficient eller att det redan har funnits hälsoproblematik hos de individerna som har gått i avel. Generellt sätt är det som sagt var inga egentliga problem med sjukdomar om det bara avlas på friska individer och de som avlar undviker inavel. Dock finns det ett fåtal raser, där detta påstående om att en renrasiga hund är mera sjuk än en blandrashund, tyvärr stämmer. Tyvärr har det på en del raser pågått extrem avel, där individer fått svårigheter att andas, röra sig och att föda valpar etc. Dessa raser är ofta undantag. Om man kollar på alla de raser som finns registrerade, så är det inte många raser där denna problematik föreligger. Det finns dock många som kör med argumentet att hälsan också är väldigt viktigt, när man väljer en hund som inte är rastypisk i sin avel; vi bryr oss även om hälsan och inte bara utseendet på hunden. Många gånger så använder sig uppfödare av det argumentet när de avlar på en hund som saknar väldigt mycket rastypiska drag. De annonserar även ofta med det argumentet att hälsa är deras högsta prioritet, vilket gör att många människor tror att den här hunden är perfekt, för den kommer att vara hälsosam och leva väldigt längre. Vem bryr sig om att hunden har för stora öron eller för kort päls eftersom den ändå har bra hälsa och är glad? Många människor skulle nog tänka just på det sättet. Förhoppningsvis tänker alla som föder upp hundar att hälsan är en stor del och att hundarna ska kunna leva ett långt, lyckligt liv med sin nya familj. Men just hälsofrågan kan vara ganska komplex ibland, då manga tror att det är på från början är en garanti att A-höftade hundar t ex bara lämnar valpar som sedermera får A-höfter. Men det går inte att ge några garantier för det. När vi började med uppfödning för över tjugo år sedan, så var den enda hälsokontrollen som gjordes en ögonlysning. Med tiden blev det mera vanligt att uppfödaren började att röntga hunden. Tids nog dök även olika sjukdomar upp och det utformades olika test som man kunde utföra på hunden. Patella, armbågar, många olika autoimmuna sjukdomar som epilepsi, allergier, Addisons och flera andra blev kända. Antalet möjligheter att testa hunden mot många av dessa olika sjukdomar ökade i och med att fler och fler DNA-test skapades. Det gjorde att det gick att ta reda på om en hund hade någon specifik mutation i sina gener. Men i och med antalet tester och att vi kan ta reda på massa angående en hunds gener, så blir det mera en vetskap att vara hunduppfödare och förstå all genetik som har blandats in. För många hunduppfödare och valpköpare så blir det svårt att värdera vad som är viktigt att ta reda på angående hunden och vad som inte är så viktigt. Alla dessa olika test kan få människor att tro att individer som finns inom en ras lider av dessa sjukdomar. Naturligtvis är det inte så, då många är väldigt friska. Vårt motto är att bara använda friska hundar i avel. Men för oss är en frisk hund även en hund som kanske har en minimal fläck i ett öga, så länge en ögonspecialist säger att fläcken inte kommer att påverka hundens liv eller syn och heller inte är ärftlig. En hund med bra hälsa kan även ha en c-höft om det är en ras där det knappt finns några höftproblem, om rasen dessutom är byggd på ett sådant sätt att avläsningsmetoden av höfter är till nackdel för rasen. En lapphund kan ha väldigt fina höfter, men vara lite slapp i leden och därför få en C-höft. En hälsosam hund för oss är även en hund som är bärare av en sjukdomsgen, eftersom hunden i sig inte är sjuk och som ger friska avkommor så länge den paras med en hund som inte bär samma defekt. Vi anser att det är stor skillnad på en frisk, hälsosam hund och en diagnos som vi fått på papper. Vi har sett flera exempel på bra, hälsosamma hundar som har levt under lång tid och som skulle kunna ha tillfört rasen mycket. Men på grund av en liten kråka någonstans på ett papper eller för att hundens syskon kanske dog i en sjukdom som hunden inte visat några symtom på, så har inte hunden använts i avel på grund av rädsla. Är det att föda upp hälsosamma hundar, när man utesluter potentiellt bra avelshundar på detta sätt? I våra ögon är det inte det. Rädslan över att föda upp en sjuk valp skrämmer manga samtidigt som alla vill kunna garantera att den valpen som säljs inte kommer att bli sjuk. Många uppfödare vill göra alla tester som finns, bara för att valpen ska bli frisk. Vi fungerar inte riktigt så som uppfödare. Vi kommer aldrig vara den uppfödaren som säger att vi bara använder oss av A- och B-höfter i aveln eller att man inte ska använda en hund med en genetisk mutation, eftersom det inger en falsk trygghet hos valpköpare. Det finns aldrig någon säkerhet – tyvärr. Hundar liksom människor är levande varelser. Precis som människor, så kan hundar bli sjuka. Vi kan göra test på test på våra hundar tills vi blir alldeles snurriga… men det ändrar inte på det faktumet att det faktiskt kommer en dag då en ny sjukdom dyker upp som det inte går att testa för. Det betyder inte att vi inte bry oss! Som uppfödare är du idag tvungen att lära dig mycket om genetik och nedärvning, samtidigt som du måste försöka lära dig så mycket som möjligt om sjukdomarna, vilket är problemet i de raser som vi avlar på. Vi försöker alltid att undvika att avla fram sjuka hundar och sjukdomar ska tas på allvar. Men som vi sa förut… ju fler sjukdomar vi kan testa för, desto svårare blir det att hitta en hund som är helt frisk och inte har några mutationer. Sen är det upp till uppfödaren att bestämma vad som är viktigt och inte. Våra egna värderingar är att vi hellre parar en hund som har en lite fläck i ett öga och som tillför rasen mycket, än en hund som testas fri från allting men har lämnat några valpar med epilepsi. Det är inte svart och vitt när det gäller avel. DNA-test kan vara ett fantastiskt redskap när det gäller väldigt allvarliga sjukdomar på en ras som verkligen behöver undvikas. Men ju större marknaden blir så ökar även testerna, även om många inte har någon ordentlig säkerhet för hur pålitliga dem är. Det har blivit en stor marknad för företag att sälja massa dyra test. Som uppfödare måste du fundera på om det som du kan testa för ens existerar på rasen och i hur stor skala. Du måste även förstå hur sjukdomen nedärvs, hur stort problem det är för rasen att ha en bärare bakom avkomman och hur viktigt det är att föräldrarna till valpen är testade för sjukdomen. Det kan vara en falsk trygghet att som valpköpare få beskedet att föräldrarna till valpen är testade fria från en sjukdom som egentligen inte är något problem på rasen.

För oss är avel en fråga om helhet. Alla hundar har defekter. Även om dem är fritestade för något så har dem andra saker som de bär runt på som man inte har upptäckt ännu. Vi använder sunt förnuft kombinerat med vetenskap. Vi läser mycket om genetiken och har lärt oss mycket om olika sjukdomar och hur dem nedärvs. Den vetskapen kombineras med sunt förnuft. Om många hundar som är nära besläktade lider av samma sjukdom eller om en specifik individ har blivit sjuk, så ska den inte användas i avel. Men hundar är inte bara höfter, ögon eller resultatet av DNA-tester. Den genetiska variationen, mentaliteten och r

astypen precis som allt annat är viktigt. Det är viktigt att förstå att ingen hund är perfekt. Även om något kan se helt perfekt ut, så kan det döljas mycket under ytan. Om vi får någon som helst kommentar på en hälsotest, så är det viktiga inte resultatet utan vad som sägs om själva resultatet; ärftlighet och hur det kommer att påverka hundens liv och eventuella avkommer. Väldigt lite är svart och vitt och vi vill att uppfödare ska ta ansvar för vilka hundar som verkligen går att använda i avel och vilka som inte ska gå i avel. Det är lätt att gömma sig bakom argumentet att bara använda hundar som fått fri/godkänt på hälsokontrollerna, även om det som vi sagt inte ger garantier för egentligen något. Kanske uppstår inga problem med den kombinationen som en uppfödare tänkt göra. Men i nästa led, eller med en annan kombination där en av fäderna ingår, kanske det uppstår något. Vi gör alltid vårt bästa för att de hundar vi föder fram ska bli så hälsosamma som möjligt… och hittills har vi lyckats. Men vi är som sagt var inte hysteriska när det gäller att testa våra hundar för diverse olika saker. Därför påstår vi aldrig att våra hundar är genetiska fria från massa olika sjukdomar sjukdomar. För så ser faktiskt inte sanningen ut i våra ögon.