[:en]These are some of our thoughts about breeding. We want to make it clear to everybody reading this that they are our private thoughts and opinions not eternal truths. Some parts are scientific facts well proven, others are our own experiences formed through many years of breeding. We collected them here as an offer to those who have the patience to read through everything to get an idea about how we think as breeders and what we prioritize. We have learned a lot and also changed our opinion several times during all years and we see breeding as a dynamic process where you never stop learning new things. Therefore it can very well be that we in the future change our opinion about some of what we wrote here or get new ideas and change it along the way.

We also want to make it very clear that we are not aiming to hurt any other specific breeders in this text. Some places we mention how we think other breeders do differently than us. These are general observations, not attacks on anyone in particular. We believe that people develop by daring to have an opinion. If you dare to have an opinion you don´t always think the same as everybody else and that is no problem to us as long as that is communicated in a professional way. All people do not have to agree with us for our sake, but we don´t have to agree either in what everybody else does. That we allow ourselves on our own page to express our opinion should not be interpreted as an attack on any other specific breeder as it is not at all meant like that.

hjemmeside opdret8

For us breeding is about a thought of the dog seen as a whole. It is about preserving the breeds we are working with in a humble way. Dogs are living creatures and as soon as genetics are involved in a project it becomes impossible to give any kind of warranty. To promise 100% healthy and happy dogs is impossible. This does not mean it is not what we strive for, namely that every puppy we breed should be healthy and happy and look as the breed it is. Breeders all have different goals and different ways to reach those goals.

The thing about looking like the breed the dog is. Is it important? What if you never plan to set foot on a dogshow and don´t want to breed, all dogs are cute no matter how they look aren´t they? Well we think it is important. All dogbreeds are part of a cultural heritage. The breeds have all historically been part of different nations of people and have developed due to different tasks around the world. They have assisted people in hunting, herding, guarding, sledding and as companions. Climate, surroundings and worktasks have shaped the dogs in very different ways and that is why we today have as many different breeds as we do. One could have chosen to say who cares, we just breed and mix them all. Let´s see what comes out of it, we don´t need dogs for this or that specific task anymore so why keep that breed. Probably some of the puppies would be lovely, but many might not. Not all dogs are suited to be mixed together, a stressed herding breed mated to an aggressive guarddog may give puppies with serious mentality problems. Two breeds with each their hereditary illness mated together may produce puppies who will spread the illness even further and who will struggle with two problems instead of one etc. And as said each breed excisting today are all a cultural heritage kept and preserved by people around the world. It has therefore been chosen to keep breeding on a controlled level where each breed is preserved on it´s own, that is when we are talking about purebred dogs.

No breed is recognized in five minutes. Normally there is a big historical work behind the approval of a breed. As much information about the origin and history of the breed as possible is collected, sources are studied and people who have or still are actively using or living with the breeds are interviewed and dogs are collected as foundation stock. It is a big work and it often takes years and from all the data collected the standard of the breed is written. For some breeds this work was done many years ago, for others it is more recent. In the standard the breeds origin and background is described as well as how the breed ideally should look and behave.

Everything is described in detail, head, coat, angulations, the length of body, tail etc. The standard in our eyes is therefore any breeders bible and should be the first thing to learn by heart when you start breeding a breed. We breeders can not chose how a breed should be from our own personal liking. A standard leaves room for interpretations and often a difference in type can be seen from one breeder to another with dogs who are however all within the breedstandard. That is just positive in our eyes. That certain thing which it is so difficult to put a finger on which is a breeds type often is not easy to describe in words. It is the thing that really good breeders have an eye for. That all breeders don´t breed with the exact same eyes is just a plus for us as it preserves a diversity within the breeds. Dogs can easily be within the standards and have a correct breed type but still show a bit of variation. But if a standard asks for the breed to be light in body with square proportions then it is not up to a breeder to think they prefer heavy low dogs of rectangular shape. If the standard asks for a brave and active dog one can not chose that one prefers calm and a bit submissive dogs just as if the breed asks for a calm and unstressed dog one can not chose to breed on barking dogs with a high level of stress and activity just because one loves agility and wants dogs with a lot of speed. If the breed does not fit your desire in a dog one has to chose a breed which does, not alter the breed chosen!

Unfortunately we don´t always think all breeders agree in this. People won´t or can´t always read a standard and we see several who in our eyes for one reason or the other set aside their breed standard when breeding. One example is that some start their breeding programme with a dog who was never bougth as a breeding dog and who maybe have too many mistakes to actually be one. But people love their dog so much and get smitten with the hobby of dogsports so they decide to make a litter from the dog anyway even if it was never the plan when the puppy was bougth and then it starts from there; possibly a bitchpuppy from the first litter is kept at home even if she has some of the same mistakes as her mum and so it is one more dog it is difficult to discard as a breeding dog even if she does not live up to it. Or some people come from another breed and is used to traits from that breed for instance mentality and automatically assume the new breed has to be the same. The “My Rottweiler loved to do policedog training so my Pekingese should do the same” kind of way – to put it in a bit dramatically. Sometimes people start out with a dog who is actually untypical for its breed. It does not necessarily need to be in a bad way, e.g. it can be a dog with a high level of energy in a breed where this is not typical, but where the owner likes this trait and falls in love with it and feels this is “right” even if it is not true to the breed standard and then goes on from there desiring all future dogs should be like the first one. Many who has formed an opinion about their breed once struggle to take a step back and read the standard closely and investigate if they are actually on the right track and if the line they set out is the correct one. It is difficult for them to look objectively on their work as a breeder. And some few people no matter how many years they are in dogs just never learn to look at a dog, they always struggle to see anatomy and type and what is right and wrong where as

hjemmeside opdret3other people have a natural eye and instinctively see when a dog is well built and have a gift of knowing which dogs are a good match. There are other reasons than the ones mentioned here, but there is a big difference in the level of ambitions, the background and the goal of different breeders.

Our goal with the breeds we work with is to always try to be true to their breedstandards. As said dogs are living creatues and genetic are difficult to fully control so nothing is ever completely perfect in dogbreeding and we think it would be spooky if it was. But it is important to us that the dogs we use for breeding live up to what is described as typical for their breed both when it comes to looks and temperament. That does not mean that each dog doesn´t have mistakes or that all breeding dogs should be champions, it means that they should posses what we feel is breedtype.

We feel the entire idea of breeding purebred dogs is lost if this is not a goal.

The security for a puppybuyer of a purebred dog should hopefully be the knowledge that they roughly know how this dog will turn out to be. They know the mental strengths and weaknesses the breed should have, they know which size it should become, how the coat will be and which care it will demand etc. If for instance you buy a breed and it should be a striping breed which did not need any specific coat care except stripping a few times of year then it would be stressful and irritating if you ended up with a dog with a much too soft coat needing weekly brushes and trimmings to keep it free of tangles and dirt. Same goes if you say have bad wrists and caouldn´t handle a heavy breed dog and therefore chose a breed who should at max weigh in at around 12 kilos as an adult but ended up getting one weighing 21 kilos making it difficult for you on a daily basis to handle the dog. If you know when buying your new dog that you have a huge desire for competing on a high level in agility and therefore chose a breed suitable for that, but end up with an individual who is lazy and unwilling to train that is also disappointing. Of course everybody loves their dog no matter how it turns out, but anyhow it is nice to be able to chose a breed from some specific traits and also be able to count on – roughly – that the puppy you buy will live up to this. And then we come back to the first. Is it important how a dog looks if you “just” want a pet dog?

”We don´t care about shows”, ”we just breed and sell petdogs so shows are not important” “ we don´t show because it´s not important to us, we care more about mentality” and a lot more statements are common to hear from both breeders and puppybuyers. Why is it that a petdog should not look like the breed it is and how can a breeder not care about shows? We don´t understand that.

Nobody ever said that you can not breed dogs who at the same time look like their breedstandard asks for, but who are also healthy and have a nice temperament. There is no rule that beautiful dogs have to be sick and have character issues or that healthy dogs have to be ugly! Quite the contrary – a beautiful wellbuild dog with who moves freely and with ease and who has a correct coat will often also be a healthy dog. Many people who buy a purebred dog have absolutely no plans about showing or breeding but they anyhow fell in love with the looks and behaviour of a typical specimen of the breed so why should they not have as typical a puppy as possible even if they don´t plan to show?

It is true that there is a very small number of breeds where breeding have altered their looks and health but that really is only a very few breeds and the big mainpart of the several hundred of different breeds do not have that problem at all. Dogshows in our eyes is the only way to get a judgement as a breeder of your breedingstock. Yes there is a difference between judges and some know more about your breed and others less and it is possible to get a judgement which is not accurate at all. So if you only ever take a dog to one show you might be lucky and get a good price on a bad dog or unlucky and get a bad price on a good dog. But if you show the same dog several times a line will appear where you get an indication of the dogs plusses and minuses compared to the other dogs in the breed. Whether you want to travel around the world trying to gain loads of titles or if you chose to just show your breedingdogs a couple of times at more local shows should be up to each breeder in our opinion. But to not show at all and not be interested in getting the breedingdogs and offspring judged we don´t understand.

The standard of a breed as written above is not created in five minutes. It is a document created with a lot of research and knowledge. The biggest expert within a breed has put into words the ultimate ideal of the breed. It is not so in a standard that someone makes something up out of a personal interest. “We think big ears look cute so let´s write they should have that” or “the breed would look nicer with more coat, so let´s put it should have that”. The standard is written based on the historical background of the breed and everything mentioned in the standard has a function. The word function is for us extremely important.

The Finnish lapphund and the Lapponian herder should have a coarse waterresistent coat all over the body because of their origin in cold and snow. A dog with a wrong coat or lack of coat would die in the cold at winter and be eaten alive by moskitos in the summer in Lappland. A lagotto has a curly waterdogcoat as it was originally a waterretriever who should swim and fetch the ducks and needed a functioning coat for this job. Of course the coat of the dogs are therefore judged at shows, obviously a lagotto with super nice curls and a typical coat will do better than one who lacks this just as a lapphund with a correct coarse abundant coat will often do better than one with a too short or soft coat. But this is not because of a snobbish idea about what looks the cutest. It is about the judges judging how close each individual comes to the standard of the breed and thereby also how well the dogs would be able to still tackle their original worktask, climate and environment. A lapphund with a poor croup and inefficient movements would struggle to run 50 kilometres a day in high snow on the fells and a big and heavy and clumsy lagotto would struggle to sit and keep it´s balance in a small boat and with ease jump out to fetch a duck and then jump back in.

So to put it short, a dogshow is an assessment where the function of the dogs is evaluated. You don´t buy a Ferrari if your only plan with a car is to drive offroad in the forrest or a truck if you are a single person and only ever drive in the city and don´t need to pack a lot of things. Dogbreeds as cars and anything else which posses a function are created in different models and with different traits and those traits are what is judged at a show, not who has a pink bow in the hair as many might think if they never visited a dogshow before in their life.

The keyword is function and if the dog lives up to the functions typical for that breed that is also what will give it breedtype and make it worthy to be bred. This is the security for a puppybuyer that possibly and hopefully progeny from that dog will also posses a lot of the desired functions for the breed.

Everything is subjective and some judges are better than others, but the goal of a show is always to find the dogs closest to the standard of the breed they are. For us therefore shows are very important. Not just as a beloved hobby, but also because it is the place where we as breeders get our work judged and evaluated.

All dogs with a pedigree are part of a breed and the possible genetic population. To state that you don´t care how typical or untypical the dogs are as they should only be sold as pets is therefore for us not at all valid. First of all as written above we think that those who buy a dog as a pet have just as big a right to get a dog who lives up to the breedstandard as those who buy a puppy intending to show. But secondly no breeder can know which of the puppies sold will end up being used for breeding. A dog sold as a pet can later change owner or the family can grow a desire to show and/or breed even if they did not plan it from the beginning. All dogs with a pedigree are a part of the breed and possible breedingdogs and the more of them who are typical and keep the breedtype the better and the more good dogs there will be to chose from when breeding. If 65% of all puppies registred in a breed are of so poor quality that they are actually not worth using for breeding then 65% of the breed is genetically lost. Why breed purebred dogs if the goal is not to maintain the breed you work with? The less genetic variation in a breed the bigger risk for diseases and inbreeding. In our eyes it is much better if the breed keeps such a high level that it is possible to go out and use “ordinary” dogs for breeding so that as many different dogs as possible are used instead of that it is just a few stars who gets loads of litters. But this can only be done if the ordinary dogs have a quality worthy of breeding from them. To not strive to get it as good as possible in every single litter registred in a breed is therefore in our eyes wrong. No dog is perfect and as said before, genetics can not be fully controlled. We are not working with maschines and we all get surprises along the way or dogs come out differently than expected. It will always be like that. But our starting point and goal is always to try to get as many typical dogs in each litter as possible; dogs who with pride can be happy and healthy pets but who also with ease any day can enter a dogshow and get a good judgement as typical for their breed and dogs who if necessary, even if not sold as breedingdogs or showstars with advantage can be used for breeding and if so can add something positive to the breed.

Genetic diversity hjemmeside opdret5is important. When negative things are sometimes heard about purebred dogs lack of genetic diversity (or ignorance about what purebred dogs actually are) is often to blame. Breeding where a single dog or line is overused or where a lot of inbreeding is done can cause a lot of health issues in dogs. It can be tempting for a breeder if a single dog or a family of dogs really throw what you desire to use it too much. Specially some decades ago it was not at all uncommon that a single male could sire a huge part of several generations of dogs because he produced very well. This kind of breeding creates several problems. First of all a single dogs genes are spread too widely. All dogs carry some kind of defects, one or the other, normally several. Some are of a more serious nature, others are quite harmless. Many of these defects don´t really show until late several years after a dog was used for breeding. If a single dog has already had hundreds of puppies before he himself is diagnosed with a disease or he is closely linked to one it is a lot of dogs which are affected negatively.

Besides from that another problem is created namely regarding breeding in the next generations. It is not uncommon if a single dog has been overused in a breed that almost all dogs in a generation are related to each other and have that some dog somewhere in their pedigree. That can make it really complicated to find a partner to your dog which is not related.

Each time you chose a dog for breeding you chose not to use another dog. If one single dog is used for 45 matings in a breed instead of for instance 5 it is 40 times another dog has not been chosen! Those 40 other matings could have contributed with other genes and other traits to the breed and in that way genetic diversity is lost. For a breed it is much better if many different good dogs are used for fewer matings instead of that few dogs are used for a lot of matings.

There are a lot of different ways diseases are inherited but some of them demand that both the mother and father of a puppy carries the gene for the disease in order for a puppy to get sick. The closer the relation between the parents and the smaller the genetic diversity among the breedingstock the bigger risk there therefore is that both parents would carry the same gene and produce sick puppies.

Long before studies were done in genetics the people who created the breeds we have today actually by common sense understood a lot of this. First of all their breedingprograms were often tough, only the fittest could be allowed to survive as they used the dog as a tool. The healthiest, strongest and most clever individuals were the ones they wanted to use for breeding simply because the dogs often played a crucial part for them in their work. But often they also put a bigger work in “breeding” than many today may think. The Saami for instance would write pedigrees several hundred years ago and could travel far to mate to the right dog. Many think that a more primitive lifestyle would do that dogs were just allowed to mate and inbreed as they pleased, but most commonly this was not the case. Most nations of people have tried to prevent inbreeding and they have controlled which dogs were allowed to reproduce and which weren´t based on the qualities they desired from the puppies. Experience had shown them that the strongest and most healthy puppies were produced by preventing heavy inbreeding and if they introduced new bloodlines to their stock every now and then.

It is exactly the same we breeders who work with the breeds today have to think about and therefore we need to think in pedigrees, different lines and to keep different bloodlines alive in the breds and for us as breeders it has therefore always been important to widen our genepool. In the breeds we work with we have tried to use as many different lines as possible and we see it as a plus that we have several times also used lines not used by many other breeders.

For us when breeding everything is a question of waying for and against.

We too have dogs in our breedingprogram with dogs in their pedigree which are commonly found on many others pedigrees as well. Sometimes it is like that, you can not dump all good dogs just because they have a common dog in the pedigree here and there. Everything has to fit. But we have pedigrees too with very different dogs than the ones many other breeders have and for us as breeders it has always been important to look at the dog and its breedtype, its health and its mentality but also on its pedigree and its lines. We have chosen not to mate with several outstanding dogs for the single reason that we felt they were already overused and there were too many dogs already with that genetic line.

For the same reason we never repeat a combination either. If we mated two dogs once and got a litter from it we see no reason to repeat it. If problems should later occur in that litter it is better to only have 5 dogs with that set of parents than 25. There is no use for that many dogs with completely identical genes either and we personally just can´t see the thrill or excitement in repeating something we already did once.

When mating two dogs we always try to think about the future of the breed. It is not enough on a short term to think a combination will produce nice puppies one also has to think several generations ahead and consider if this pedigree will be useful and might use some valuable lines and preserve some dogs in the pedigrees who might otherwise have died out. One have to think if the puppies from this litter will be some who will be difficult to use for breeding in the future as they will be related to all other dogs in the breed or if they might actually contribute with something a bit new.

For that reason during the years we also imported a lot of dogs and travelled all over the world when mating. Different bloodlines and always making a combination we believe in is important to us as breeders.

And then we come to this big question of health. As previously mentioned purebred dogs have often (wrongly) been labelled as sick because of inbreeding and other problems. There are as mentioned a very small number of breeds where this sadly is the truth. Where a breed has been altered to such an extreme degree that the dogs get difficulty breathing, moving etc. But those breeds really are the exception. If you look at all the recognised breeds it is a very small number where this is a reality. It is however a very efficient scaring campaign creating a wonderful argument for breeding as untypical dogs as possible because “we care about health not just looks”. In that spirit health is often mentioned. Many advertise that that to them health is the number one priority and that makes a lot of sense to people about to buy a new friend they should hopefully live with the next many years. Who cares if the dog has a tad big ears or a short coat as long as it is healthy and happy! I think we all would think like that.

Hopefully everybody who ever plan to breed a litter of puppies have it as a goal that all the puppies should be healthy and be able to live long happy lives with their new family.

But the question of health is often more complex than one might think at first and a warranty is impossible to give. When we started over twenty years ago the only real check up done was an eyetest before breeding. Slowly it became more and more common to also hiptest the dogs and during the years more and more diseases were found and new possible tests were developed. Patella, elbows, a lot of autoimmune issues like epilepsy, allergies and addisson and several others and a growing number of DNA tests which can reveal if the dog carries genes for different kinds of mutations. The more we know and the more it is possible to test for the more it becomes a science to be a dogbreeder and understand everything about genetics.

For many – breeders as well as puppybuyers – it becomes overwhelming and it becomes difficult to see through what is actually dangerous and necessary and what is not. The many possible tests can sometimes scare people into believing that all dogs in a breed suffer from the problem it is possible to test for even if that is very far from the case.

Our motto is always to try to think in a whole and to only use healthy dogs for breeding. But for us a healthy dog can have a microscopic spot in one eye with an eye specialist says the small spot will never affect the dog or its vision and most likely won´t even be hereditary. A healthy breed can also for instance have a C hip if it’s a breed who doesn´t struggle with bad hips and may be build in a way making it difficult to get a fair result given the system used for judging the hips. A lapphund for instance can have excellent hips but a bit lose joints and still get the result C. A healthy dog for us can also easily be carrier of a recessive mutation. It means the dog itself is healthy but carries a gene which if mated to another carrier can produce a sick dog. But if that is avoided and the dog is mated to one who is tested and clear the problem is solved.

We therefore see a huge difference between a healthy well functioning dog and a diagnosis on the paper. We have seen many examples on excellent and healthy long lived dogs who could have brought loads of positive things to their breed but who were not used for breeding due to some minor insignificant result in a test which never affected the dog all it´s life or due to the fact that a sibling or cousin got sick and people were then scared to use the dog even if it was perfectly healthy itself. Is it to breed healthy dogs to exclude these kind of dogs from breeding? Not in our eyes.

The fear of breeding a sick puppy scares many and one would so love to be able to guaranty that the puppies we sell would never struggle with any kind of problems. One really wants to believe that if tests have been made for this and that and the parents came out healthy then all the puppies will be healthy as well. Sadly that is just not the way we are and therefore we will never be the type of breeder who states that we only use dogs with A and B hips for breeding or never use a carrier of some mutation etc simply because it is to install a false sense of security in puppybuyers. There is no warranty – sadly. Dogs are living creatues and just as people they can get sick. We can test and test until we turn green in our heads but it won´t change the fact that there will still be new diseases we did not find tests for yet or new mutations will happen and new diseases appear.

That of course does not mean that we should not care! As a serious breeder today you are forced to learn as much as possible about genetics and inheritance and to try and learn as much as possible about the diseases which are problems in the breeds we are working with. We always try to avoid breeding sick dogs and results of diseases should always be taken seriously. But the important thing for us is as said a whole. The more things it is possible to test for the more impossible it gets to find dogs who are free from everything and then it starts to be up to the breeder to decide what is important and what is not. And our personal evaluation is that we will rather mate with a dog who has a tiny spot in one eye if that dog contributes with a lot of other positive traits and is fit and healthy instead of a dog who may be tested clear for everything one can test for but threw several puppies with epilepsy. Dogbreeding unfortunately is not black and white.

DNA tests is a fantastic tool if there is a serious disease in a breed one needs to avoid. But the bigger the market becomes the more tests become available with no actual relevance. It is a huge market for the companies selling the expensive tests and as a breeder one has to think carefully if a disease one is testing for is actually a problem within the breed.

One also has to understand how the disease is inherited and how the situation of that disease looks in the breed to know if a carrier is a problem or not and to know how important it is that a puppy comes from tested parents or not. As a puppybuyer it can be a very false sense of security to get a puppy from two parents advertised as tested clear of some disease which is not at all a problem in that breed!

Breeding for us therefore as said becomes one big whole. All dogs carry some defects, if they are free of the diseases you tested for they carry something else you did not findhjemmeside opdret7 yet. We use common sense combined with knowledge. We read so much about genetics and learnt about many different diseases and how they are inherited. That knowledge we use combined with our common sense. If several dogs closely related to eachother struggle with the same problem or if a dog itself has been sick then of course it should not be used for breeding. But a dog is never just hips, just eyes or just the result of a single dna test. The genetig diversity, the mentality and the type as well as everything else is important too. It is important to understand that no dog is perfect and what looks perfect on the surface hides something else underneath. The important to us if there is some kind of comment on a dogs test result it is what the comment is and how it possibly affects the dog and how it might affect possible offspring from that dog. And in that respect very little is black or white and we believe breeders have to dare to take the responsibility of which dogs can be used for breeding and which cant. It is easy to hide behind statements of only using dogs tested clear of this or that but as said for us nothing is as black or white as that and there is absolutely no guaranty that you won´t have puppies suffering from one problem or another from such a combination anyway. Therefore: we always do our best to breed as healthy dogs as possible, we take that as a sure thing and so far luckily during the years we succeeded. But we are not hysterical when it comes to test results and we will never advertise that our dogs are free of a lot of things believing that that will make all puppies bred by us free as well because the truth does not look like that in our eyes.[:sv]Det här är några av våra tankar när det kommer till uppfödning. Vi vill vara noga med att poängtera att detta är våra helt egna tankar och åsikter. En del saker är välbeprövad, vetenskaplig fakta och en del är våra egna erfarenheter som vi fått genom flera års uppfödning. Vi samlar dem här för att ni som vill ska kunna få en större insikt våra tankar kring avel. Vi har lärt oss mycket och även fått ändra uppfattning och åsikt ett par gånger under alla dessa år. Uppfödning är en ständigt pågående process, där du hela tiden lär dig saker. Det finns inget som säger att vi inte kommer att ändra våra tankar och åsikter i framtiden jämfört med det som vi skriver här. Saker förändras under resans gang. Vi vill vara noga med att poängtera att denna text inte är till för att såra eller prata dåligt om någon specifik uppfödare. På en del ställen i texten kommer vi att berätta hur vi tänker och hur andra uppfödare tänker om samma sak. Det är generella observationer som vi har gjort, inte några påhopp på någon specifik uppfödare. Vi tror att människor utvecklas genom att våga ha åsikter. Om du vågar ha en åsikt, är det inte säkert att den alltid stämmer överens med vad andra tycker. Det är absolut inga problem för oss att diskutera olika saker utifrån olika åsikter, så länge det görs på ett professionellt och bra sätt. Vi förväntar oss inte eller ber människor att tycka som oss. Men det är viktigt med ömsesidig respekt, där varje part får ha sin egen åsikt. När vi väljer att uttrycka vår åsikt på hemsidan, är det inte menat som ett påhopp mot någon annan.

För oss är avel att se helheten hos hunden. Det handlar om att bevara rasen som vi använder i avel på ett ödmjukt sätt. Hundar är levande varelser och så fort genetik börjar involveras, finns det inga som helst garantier för någonting. Att lova att en valp helt säkert, d v s till hundra procent, kommer att vara en frisk och glad valp är omöjligt. Det betyder inte att vi struntar i hälsan. Vi strävar efter att få hälsosamma, rastypiska valpar med bra temperament. Alla uppfödare har olika mål och tar olika vägar för att nå dessa mål.

hjemmeside opdret8

Det här med att föda fram valpar som ser ut som rasstandarden… är det verkligen så viktigt? Tänk om du aldrig planerat att delta på utställningar eller avla, alla hundar är söta oavsett hur dem ser ut, eller? För oss är rasstandarden en viktig del i aveln. Alla raser är från början en del av naturen och historien. Historiskt sätt har raserna varit delar av olika nationer och har utvecklats efter vilka uppgifter dem haft. Dem har varit använts inom specifika områden som jakt, vallning, vakthundar, drahundar och även varit endast sällskapsdjur. Klimatet, omgivningen och det arbete hunden är framtagen att utföra, har format hundar på olika sätt och det är anledningen till att det idag finns så många olika raser. Det är lätt för en del människor att säga att dem inte bryr sig, att vi lika gärna kan korsa vilken ras som helst med en annan. Vad kommer då att hända om vi skulle göra det, börja korsa olika raser eftersom vi inte idag behöver dem för massa olika specifika uppgifter… En del valpar skulle bli underbara, men dem allra flesta skulle inte bli det. Det här med att korsa olika raser är väldigt komplext. Det är så lätt att göra. Men det är så få raser som ens är anpassade så att dem går att korsa. En stressad vallhund i kombination med en aggressiv vakthund skulle troligen kunna ge valpar med allvarliga mentala problem. Att para två raser som bär på samma herditära sjukdomar, skulle ge valpar som fortsätter att sprida sjukdomarna vidare. Istället för ett problem, har nu två uppstått. De raser som idag finns, är en del av kulturarvet och har bevarats av människor runt om I världen. Därför har man valt att avelsarbetet ska fortgå under kontrollerade former, där varje ras bevaras som den är och inte korsas med någon annan. Det är det som kallas för ren renrasig hund.

När det gäller rasstandarden, är det något som byggs upp under en lång tid. I normala fall finns det ett stort efterforskningsarbete bakom en hundras innan den godkänns. De som arbetar med att få rasen godkänd, samlar in på sig så mycket information om rasen ursprung och historia som bara går. Man för ett källkritiskt arbete och människor som fortfarande aktivt använder rasen eller har dem som sällskapsdjur, intervjuas och hundarna samlas i en databas. Det ligger stort arbete bakom varje ras och tar ofta flera år att skriva ihop alla information som man har samlat in om en specifik ras. En del rasen har funnits under många år och en del raser har uppkommit på senare tid. I rasens standard beskrivs ursprunget, bakgrunden, beteendet och utseendet hos rasen. Allting beskrivs detaljerat; huvud, päls, vinkar etc. Standarden som en uppfödares bibel och är något som varje ny uppfödare måste ta till vara på och lära sig. Vi uppfödare kan inte bestämma hur en ras ska se ut utifrån vad vi själva föredrar. En rasstandard ger alltid utrymme för egna tolkningar, vilket gör att det går att urskilja lite olika typer beroende på uppfödare, även om alla inkluderas i standarden. I våra ögon är det bra att det finns utrymme för tolkning. En sak som är säker är att det är svårt att sätta fingret på är vad som verkligen är en riktigt bra hund enligt standarden. Det är även svårt att beskriva med ord. Men det är också denna abstrakta sak som en riktigt bra uppfödare har ett öga för. När det gäller det faktum att alla uppfödare ser olika saker när det gäller en bra avelshund, så är det ett faktum som är gynnsam för rasen på så sätt att genvariationen bibehålls. Hundar kan ha en exteriör som innefattas av standarden och vara riktigt bra standardmässigt, men fortfarande uppvisa en form av variation i jämförelse med andra bra rastypiska individer på rasen. Men om en rasstandard säger att rasen ska var smal i kroppen med kvadratiska proportioner, så kan inte en uppfödare bestämma att rasen ska vara hundar som är kraftiga och tunga i kroppen och rektangulära i proportionerna. Om en standard efterfrågar ett modig och aktivt sätt hos en ras, kan inte en uppfödare avla fram tillbakadragna, inaktiva individer bara för att dem tycker att rasen ska vara så. Om inte rasen passar ditt tycke om hur en ras ska vara, är det viktigt att välja en ras som har det som du som uppfödare efterfrågar och inte försöka ändra om en ras efter ditt eget tyckte.

Tyvärr upplever vi att en del uppfödare inte alls följer standarden, utan avlar som de själva tycker. Människor kan inte läsa eller struntar ibland helt i rasstandarden när det gäller avel. Vi har genom åren sett en del människor som enligt oss av någon anledning avlat på en ras, men inte tagit hänsyn till den rasstandard som finns i sin avel. Ett exempel som finns är att människor ett tag efter att ha köpt sin första individ av en ras, kommer på att dem vill avla på rasen och då tycker att den individ som dem redan har är en bra hund att börja sin avel med. Det vill säga, många gånger köps inte en hund in ur avelssynpunkt och ställer därför inte alltid överens med den standard som finns. Men människor älskar sin hund så mycket och det sker så mycket roliga saker med den så att dem bestämmer sig för att ta en kull, fast det från början inte var själva grundtanken och sen rullar det på från den kullen; Möjligen behåller personen en tikvalp från kullen som har samma exteriöra fel som sin mamma och det finns ytterligare en hund som kommer att gå i avel, fast den inte håller kvalitén. Eller så har man tidigare erfarenheter av en ras som mentalt är på ett sätt, men ser ut som den nya. Och det gör att man förväntar sig att den nya rasen ska fungera på samma sätt som sin gamla. Det är ofta man hör fraser som: “min Rottweiler älskade samma sorts träning som polishundarna får, därför min pekingnese kommer också få träna det och kommer gilla det. Ibland börjar människor sin avel med en hund som inte stämmer överens med rasstandarden. Det behöver absolut inte vara på ett dåligt sätt, som att den saknar massa exteriöra saker. Ibland handlar det om att mentaliteten inte stämmer överens med rasstandarden för rasen och ägaren tycker att temperamenten är jättebra, fast det inte alls är typiskt för rasen. Det startar där och uppfödaren har en önskan om att alla framtida hundar som den föder upp ska vara likadana. En del människor som redan klargjort sin ståndpunkt i hur en ras ska vara, har svårt att ta ett steg tillbaka och verkligen läsa rasstandarden och fundera på om dem är på rätt väg i sin avel. Dem har svårt att vara objektiv i sitt avelsarbete. En del människor, trots flera års erfarenhet och många år I branschen, så kämpar dem hela tiden med kunna se rätta anatomin och typen; vad som är rätt eller fel. En del andra människor har på ett naturligt sätt en gåva att kunna se när en hund är välbyggd och se vilka hundar som faktiskt kan komplettera varandra på ett bra sätt. Det finns även en del andra skäl än de som har nämnts. Men det finns en stor skillnad i ambitionsnivån, bakgrunden och vilka olika mål som uppfödarna har.

Vårt mål med de raserna som vi föder upp, är att hela tiden försöka göra rasstandarden gällande i aveln. Hundar är levande varelser. Genetiskt sätt är det svårt att kontrollera allting och det finns ingenting som heter perfekt när det gäller hunduppfödning. Vi skulle tycka att det var konstigt om det gjorde det. Men det är viktigt för oss att dem individer som vi använder i avel, lever upp till sin rasstandard både exteriört och mentalt. Det betyder inte att en hund är perfekt. Alla hundar som går i avel kanske inte har exteriören för att kunna bli utställningschampion. Men de kan ändå ha väldigt mycket exteriör och mentalitet som standarden och därmed fungera väldigt bra i avel. Vi känner att hela konceptet med att avla fram renrasiga hundar bygger på att det finns ett mål. Utan mål så faller hela konceptet. Säkerheten som kommer med en renrasig valp, är att en eventuell köpare genom standarden kan lista ut på ett ungefär hur valpen kommer att bli i temperament och exteriört. Om du köper en hund som du förväntar dig ska ha en päls som är på ett sätt och ska skötas på ett specifikt sätt, så kommer du bli irriterad om du får en hund som du måste borsta och klippa varje vecka. Likaså om du köper en hund som enligt standarden ska väga 10-15 kg och hunden i slutänden väger 30-35 kilo. Om du till exempel vet att du vill träna agility med en hund och väljer en ras för ändamålet, då vill du inte att du ska få en hund som är lat och ovillig till att träna. Alla älskar sin hund oavsett hur den blir i slutänden. Men det är ändå bra att kunna välja ras specifikt efter de ändamålen som man har tänkt sig med sitt införskaffande av hund. Det är då vi ofrånkomligen kommer tillbaka till det som vi pratade om inledningsvis: Är det viktigt med exteriör om jag bara vill ha en hund som sällskapsdjur?

”Vi bryr oss inte om utställningen…”, ”vi avlar bara och säljer sällskapshundar.”, ”Utställningar är inte viktigt” eller ”Vi ställer inte ut hunden eftersom det inte är viktigt för oss, vi bryr oss mera om mentaliteten”. Uttalandena är många… både från uppfödare och valpköpare. Varför ska inte en sällskapshund se ut som den ras den verkligen är och hur kan uppfödare inte bry sig om utställningar? Vi har väldigt svårt att förstå detta. Ingen har någonsin sagt att vi inte kan avla och samtidigt föda upp individer som lever upp till rasstandarden, är hälsosamma och har ett trevligt temparament. Det finns inga regler som säger att de hundar som är bra rastypiskt måste vara sjuka eller ha attitydsproblem eller att hälsosamma hundar måste vara fula! Tvärtom – en vacker, välbyggd hund som rör sig fritt och lätt och som har rätt päls, bli i de flesta fall i slutänden en hälsosam hund. Många människor som köper en renrasig valp har ofta inga som helst planer på att ställa ut eller avla på en hund, även om de blev förälskade i exteriören, temperamentet och hur hunden är till sättet. Men trots detta finns det egentligen inget argument för att den valp de köper inte ska vara korrekt enligt rasstandarden.

hjemmeside opdret3

Tyvärr finns det raser där aveln har varit negativ för den ursprungliga typen av rasen; exteriören har förändrats och det har även uppkommit väldigt många olika sjukdomar till följd av hård avel. Men det är viktigt att komma ihåg det antalet raser som har drabbats är litet i förhållande till alla raser som finns. Det är en del raser som inte har några större hälsoproblem alls. För oss är hundutställningar det enda tillfället där du som uppfödare kan få din avel värderad. Självklart är det skillnad mellan olika domare. En del kan väldigt mycket om rasen och har ingående lärt sig väldigt mycket. En del andra domare har inte alls samma koll, vilket gör att omdömet på en hund ibland blir annorlunda mot hur hunden verkligen är. Det bästa man kan göra med hunden för att få en någorlunda bedömning om hur hunden verkligen är, är att ställa hunden flera gånger och därigenom få kritiker som talar om för vilka styrkor och svagheter din hund har jämfört med rasstandarden. Om du vill ställa ut din hund över hela världen för att få en massa titlar, eller bara i ditt hemland spelar egentligen ingen roll. Vi har dock lite svårt att förstå oss på de människor som eventuellt ska avla på en hund, men som väljer att inte ställa ut den alls innan den går i avel.

Som vi skrev längre upp, så är rasstandarden inget som en specifik person har bestämt och skrivit ihop på fem minuter. Det är något som har skapats genom massvis med information och vetenskap. De som har störst kunskap på rasen historiskt, kan ofta ge en idealbild på hur en bra hund av rasen ska se ut. Standarden skrivs inte utifrån något som en person har hittat på utav egen vinning; ”Vi tycker att det är så sött på lapphundar. Så bara därför så skriver vi att dem ska ha det. Eller rasen skulle se bättre ut om den hade ännu mera päls, så vi skriver att den ska ha det för att vara rastypisk…” Rasstandarden har skrivit genom information om hur den har sett ut historiskt och de olika detaljerna som det skrivs om i en standard, har ofta en funktion. Ordet funktion har blivit väldigt viktigt för oss.


Den Finska Lapphunden och Lapska vallhunden ska ha en grov, vattenavstötande päls över hela kroppen eftersom dem ska klara av att leva i ett kallt klimat med snö. En hund som har fel typ av päls eller har väldigt lite päls, och skulle dö av vinterns kyla och få väldigt mycket myggbett på sommaren i Lappland. Lagotton har en pälstyp som vattenhundar specifikt har. Från början var rasen en hund som användes i vatten. Den skulle kunna simma och hämta ankor, vilket gjorde att den krävde en päls för just den uppgiften. Det är därför domarna titta på pälsen och bedömer den på utställningar. En lagotto med vågig och rastypisk päls klarar sig bättre på utställning än vad en som saknar detta, liksom en finska lapphund med bra päls döms fram framför en lapphund med mjuk päls. Domarna dömer på detta sätt, då dem dömer efter hur pälsen ska vara på rasstandarden och därigenom också hur väl dem skulle klara av sin ursprungliga uppgift. En lapphund med dåligt kors och ineffektivt steg, skulle lida av att springa fem mil per dag i snön. En Lagotto som är stor, tung och klumpig, skulle ha problem att hålla balanser under tiden som den sitter i båten och förlora den lätthet som en rastypisk lagotto har att bara hoppas i vattnet för att fånga en anka och sen ta sig upp i båten igen. För att göra en lång historia kort, en utställning är ett sätt för att utvärdera funktionen på hunden. Du köper inte en Ferrari om du bara planerat att köra offroad i skogen eller en stor bil om du är ensam och bara kör i städer och inte behöver något utrymme för att packa massa saker. Hundraser precis som bilar och allting annat som har skapats för att uppfylla en funktion, skapas utifrån speciella riktlinjer. Dessa riktlinjer är vad som bedöms på hundutställningar, inte om hunden har en rosa eller röd kam I håret som den del som aldrig tidigare varit på utställningar, tror. Nyckelordet är funktion och om hunden lever upp till de funktioner som finns som riktlinjer för en ras, så är det också en del av rasstandarden och gör dem tillräckligt bra för avel. Detta är en säkerhet för en valpköpare och förhoppningsvis ärver valparna de rastypiska dragen. Allting bedöms subjektiv efter hur domaren har tolkat rasstandarden. En del domare kan rasstandarden bättre än andra, även om huvudmålet för alla domare är att ta fram den hund som stämmer bäst överens med rasstandarden. Därför anser vi att utställningar är en mer än bara en hobby. Det är en viktig del i avelsarbetet, för att kunna utvärdera jobbet vi lägger ned med aveln.

hjemmeside opdret5Alla hundar med en stamtavla är en del av en ras och en möjlig genetisk variation. Att hävda att det för dig inte spelar någon roll hur bra en hund är rastypisk i aveln eftersom du bara säljer valpar som sällskapshundar, är inte något vi tycker är okej. Som vi skrev ovan så har alla valpköpare rätt att få en rastypisk hund, oavsett ändamålet. Samtidigt kan inte en uppfödare veta vilken av valparna som kanske kommer att gå i avel i framtiden. Även om en valpköpare säger att dem inte ska använda hunden i avelsarbete, så kommer kanske den dagen när någon frågar om dem får använda individen. Alla individer som har stamtavla är en individ som är möjlig att använda i avel. Ju fler hundar av dessa som är rastypiska, desto flera individer finns det att välja på samtidigt som chanson att föda upp rastypiska valpar ökar. Om 65 procent av alla valpar som registreras är av så dåligt kvalité att de inte kan bidra med något i aveln, går 65 procent av den genetiska variationen förlorad. Varför ska man ens avla renrasigt om målet man har som uppfödare inte är att bibehålla rasen som den är tänkt att vara? När den genetiska variationen minskar på grund av att många av de hundar som föds inte riktigt håller måttet, ökar risken för inavel och därmed även sjukdomarna. I våra ögon är det bättre att de valpar som föds har så hög kvalité att dem flesta går att använda i avel, för att förhindra att enbart ett fåtal stjärnor får massvis med kullar. Men det är omöjligt om de hundar som kanske är lite ovanliga inte håller måttet. Det känns fel för oss att uppfödare inte eftersträva det bästa när det gäller varje kull. Ingen hund är helt perfekt och som vi tidigare sagt, går det inte fullt ut att kontrollera genetiken. Vi arbetar inte med maskiner och får alla överraskningar längs vägen genom att hundar exempelvis inte blir så bra som vi förväntat oss. Så kommer det alltid att vara. Men vårt mål är att alla hundar som vi föder upp ska vara rastypiska; hundar som kan växa upp och bli friska och hälsosamma men även så rastypiska att dem kan delta på utställning med gott resultat. Tanken är att alla hundar, även om dem inte från början säljs för avel, ska gå att använda till just det.

Genetisk variation är viktigt. Ibland talas det negativt om hundar som har dålig genetisk variation. Avel där en specifik hund eller linjer är överanvänd och där det förekommer mycket inavel, kan skapa väldigt mycket problem med hälsan. Det kan vara spännande för en uppfödare när en linje ger väldigt mycket rastypiska drag. Om man går tillbaka tiden var det väldigt vanligt att en specifik hund fick väldigt mycket avkommor efter sig som sen gick i avel. Denna hane blev då en väldigt stor del av en ras genetiska variation. Alla hundar bär på genetiska effekter. En del av dem är mindre farliga, medan en del är riktigt allvarliga. Många gånger uppkommer dessa defekter ganska sent i en hunds liv. Om en hane redan som ung får många avkommor och senare blir sjuk, är det många individer som påverkas negativt av detta. Förutom detta så finns det ett annat stort problem med att en hund överanvänds i avel. Det är att valparna, som kanske senare kommer att gå i avel, har hög släktskapsgrad och det uppstår problem med att hitta en passande partner till hunden som den inte är släkt med. Varje gång du väljer att en specifik individ att använda i avel, väljs en annan individ bort. Så om en hane t ex paras fyrtiofem gånger under sin livstid istället för kanske fem gånger, så är det fyrtio gånger som en annan individ väljs bort! Dessa fyrtio parningar hade kunnat resultera i en större variation på framtida gener, samt ge lite andra bra detaljer till rasen. På så sätt går en del linjer förlorade och den genetiska variationen minskar. Det är bättre för alla raser om flera olika individer används, istället för att ett litet antal används många gånger.

Sjukdomar hos raser kan uppstå på flera olika sätt. En del kräver t ex att både mamman och pappan bär på sjukdomsgenen för att en valp ska kunna insjukna. Därför är detta med inavelskoefficient ganska viktigt. Om du har en hög sådan, betyder det att mamman och pappan är ganska så nära besläktade. Är det en liten inavelskoefficient så är släktskapsgraden mycket lägre. Risken för att en valp drabbas av en sjukdom, ökar med värdet på inavelskoefficieten, därför att det är större risk att båda föräldrarna då är bärare av sjukdomsgenen.

De flesta av de människor som tog fram varje specifik ras bakåt i tiden, hade ganska hög förståelse för detta lång innan det ens gjordes några genetiska studier. Först och främst hade de ofta väldigt tuffa avelsstrategier; endast den starkaste individen skulle få gå I avel. Den mest hälsosamma, starkaste och smarta individen var de individer som människorna ville använda i avel eftersom dem hade stor roll i människornas arbete. Men många gånger lade de ner större tankeverksamhet i aveln än vad många idag tror. Samerna skrev exempelvis stamtavlor redan för några hundra år sedan och kunde resa långväga för att para sin hund med den rätt individen. Många tror att denna livsstil gjorde att hundarna fritt kunde para sig hur som helst och skapa hög inavel. Men så var det inte i de flesta fallen. De flesta människorna har försökt att förhindra inavel och har kontrollerat vilket hund som fick gå i avel och vilken individ som inte hade de kvalitéerna som dem önskade hos en valp. Erfarenheter har visat att de starkaste och mest friska valparna, kom till av att man försökte förhindra för stor inavel och av att man nu och då tog in lite nya linjer och nytt blod i aveln. Det är precis på detta sätt som dagens uppfödare måste tänka på och därför måste vi tänka i stamtavlor när det gäller avel; olika linjer och för att för att bibehålla vissa linjer, är det viktigt att vi vidgar vår avelsdatabas och ser stort. På de raser som vi föder upp, så har vi försökt att använda så många olika linjer som det är möjligt och vi ser det som ett plus att vi många gånger har använt linjer som inga andra uppfödare tidigare har använt. För oss är avel att väga fördelar mot nackdelarna. Vi har också hundar inom vår avel som kommer ifrån linjer som många andra också har använt. Ibland är så att du inte kan strunta i alla dem bra hundarna bara för att dem har en stamtavla med icke specifika individer. Allting måste stämma. Men vi har även stamtavlor med väldigt okända och ovanliga individer jämfört med många andra. Vi har alltid kollat på hur hunden ser ut jämfört med rasstandarden, mentaliteten och stamtavlorna när vi avlat. Ibland har vi valt att inte använda en del väldigt framgångsrika och bra hundar för att dem redan är använda så mycket. Av samma skäl så har vi heller inte parat två individer mer än en gång. Om vi gör en kombination och får en kull med valpar, så ser vi ingen anledning att göra om den kombinationen igen. Om det senare uppstår eventuella problem på kullen, är det bättre att bara ha 5 hundar efter den kombinationen än 25 stycken. Det finns ingen anledning att ha så många hundar med identiska gener och vi fser ingen spänning och utmaning i att upprepa något som vi redan vet hur det blir. När vi parar två hundar försöker vi att inte bara tänka här och nu, utan även ett steg framåt; alltså på rasens framtid. Det går inte att tänka med kortsiktighet när det gäller en kull med valpar, utan man måste överväga om stamtavlan kan bli användbar i framtiden och därför använda en del värdefulla linjer som annars hade dött ut. Man måste också tänka i de termerna att fundera över om valparna I kullen I framtiden kan bli svåra att använda på grund av hög släktskapsgrad eller om dem faktiskt star för någonting nytt. Tack vare detta har vi under åren importerat massa hundar och rest över hela världen för att para en hund. Att få en annorlunda linje och att göra en kombination som vi tror på, är viktigt för oss som uppfödare.

Sen är det hälsan. Renrasiga hundar har felaktigt ansetts vara mera sjuka än blandraserna. Men statistiskt sätt beror detta stora antal sjukdomsfall på att det har avlats med en hög inavels-koefficient eller att det redan har funnits hälsoproblematik hos de individerna som har gått i avel. Generellt sätt är det som sagt var inga egentliga problem med sjukdomar om det bara avlas på friska individer och de som avlar undviker inavel. Dock finns det ett fåtal raser, där detta påstående om att en renrasiga hund är mera sjuk än en blandrashund, tyvärr stämmer. Tyvärr har det på en del raser pågått extrem avel, där individer fått svårigheter att andas, röra sig och att föda valpar etc. Dessa raser är ofta undantag. Om man kollar på alla de raser som finns registrerade, så är det inte många raser där denna problematik föreligger. Det finns dock många som kör med argumentet att hälsan också är väldigt viktigt, när man väljer en hund som inte är rastypisk i sin avel; vi bryr oss även om hälsan och inte bara utseendet på hunden. Många gånger så använder sig uppfödare av det argumentet när de avlar på en hund som saknar väldigt mycket rastypiska drag. De annonserar även ofta med det argumentet att hälsa är deras högsta prioritet, vilket gör att många människor tror att den här hunden är perfekt, för den kommer att vara hälsosam och leva väldigt längre. Vem bryr sig om att hunden har för stora öron eller för kort päls eftersom den ändå har bra hälsa och är glad? Många människor skulle nog tänka just på det sättet. Förhoppningsvis tänker alla som föder upp hundar att hälsan är en stor del och att hundarna ska kunna leva ett långt, lyckligt liv med sin nya familj. Men just hälsofrågan kan vara ganska komplex ibland, då manga tror att det är på från början är en garanti att A-höftade hundar t ex bara lämnar valpar som sedermera får A-höfter. Men det går inte att ge några garantier för det. När vi började med uppfödning för över tjugo år sedan, så var den enda hälsokontrollen som gjordes en ögonlysning. Med tiden blev det mera vanligt att uppfödaren började att röntga hunden. Tids nog dök även olika sjukdomar upp och det utformades olika test som man kunde utföra på hunden. Patella, armbågar, många olika autoimmuna sjukdomar som epilepsi, allergier, Addisons och flera andra blev kända. Antalet möjligheter att testa hunden mot många av dessa olika sjukdomar ökade i och med att fler och fler DNA-test skapades. Det gjorde att det gick att ta reda på om en hund hade någon specifik mutation i sina gener. Men i och med antalet tester och att vi kan ta reda på massa angående en hunds gener, så blir det mera en vetskap att vara hunduppfödare och förstå all genetik som har blandats in. För många hunduppfödare och valpköpare så blir det svårt att värdera vad som är viktigt att ta reda på angående hunden och vad som inte är så viktigt. Alla dessa olika test kan få människor att tro att individer som finns inom en ras lider av dessa sjukdomar. Naturligtvis är det inte så, då många är väldigt friska. Vårt motto är att bara använda friska hundar i avel. Men för oss är en frisk hund även en hund som kanske har en minimal fläck i ett öga, så länge en ögonspecialist säger att fläcken inte kommer att påverka hundens liv eller syn och heller inte är ärftlig. En hund med bra hälsa kan även ha en c-höft om det är en ras där det knappt finns några höftproblem, om rasen dessutom är byggd på ett sådant sätt att avläsningsmetoden av höfter är till nackdel för rasen. En lapphund kan ha väldigt fina höfter, men vara lite slapp i leden och därför få en C-höft. En hälsosam hund för oss är även en hund som är bärare av en sjukdomsgen, eftersom hunden i sig inte är sjuk och som ger friska avkommor så länge den paras med en hund som inte bär samma defekt. Vi anser att det är stor skillnad på en frisk, hälsosam hund och en diagnos som vi fått på papper. Vi har sett flera exempel på bra, hälsosamma hundar som har levt under lång tid och som skulle kunna ha tillfört rasen mycket. Men på grund av en liten kråka någonstans på ett papper eller för att hundens syskon kanske dog i en sjukdom som hunden inte visat några symtom på, så har inte hunden använts i avel på grund av rädsla. Är det att föda upp hälsosamma hundar, när man utesluter potentiellt bra avelshundar på detta sätt? I våra ögon är det inte det. Rädslan över att föda upp en sjuk valp skrämmer manga samtidigt som alla vill kunna garantera att den valpen som säljs inte kommer att bli sjuk. Många uppfödare vill göra alla tester som finns, bara för att valpen ska bli frisk. Vi fungerar inte riktigt så som uppfödare. Vi kommer aldrig vara den uppfödaren som säger att vi bara använder oss av A- och B-höfter i aveln eller att man inte ska använda en hund med en genetisk mutation, eftersom det inger en falsk trygghet hos valpköpare. Det finns aldrig någon säkerhet – tyvärr. Hundar liksom människor är levande varelser. Precis som människor, så kan hundar bli sjuka. Vi kan göra test på test på våra hundar tills vi blir alldeles snurriga… men det ändrar inte på det faktumet att det faktiskt kommer en dag då en ny sjukdom dyker upp som det inte går att testa för. Det betyder inte att vi inte bry oss! Som uppfödare är du idag tvungen att lära dig mycket om genetik och nedärvning, samtidigt som du måste försöka lära dig så mycket som möjligt om sjukdomarna, vilket är problemet i de raser som vi avlar på. Vi försöker alltid att undvika att avla fram sjuka hundar och sjukdomar ska tas på allvar. Men som vi sa förut… ju fler sjukdomar vi kan testa för, desto svårare blir det att hitta en hund som är helt frisk och inte har några mutationer. Sen är det upp till uppfödaren att bestämma vad som är viktigt och inte. Våra egna värderingar är att vi hellre parar en hund som har en lite fläck i ett öga och som tillför rasen mycket, än en hund som testas fri från allting men har lämnat några valpar med epilepsi. Det är inte svart och vitt när det gäller avel. DNA-test kan vara ett fantastiskt redskap när det gäller väldigt allvarliga sjukdomar på en ras som verkligen behöver undvikas. Men ju större marknaden blir så ökar även testerna, även om många inte har någon ordentlig säkerhet för hur pålitliga dem är. Det har blivit en stor marknad för företag att sälja massa dyra test. Som uppfödare måste du fundera på om det som du kan testa för ens existerar på rasen och i hur stor skala. Du måste även förstå hur sjukdomen nedärvs, hur stort problem det är för rasen att ha en bärare bakom avkomman och hur viktigt det är att föräldrarna till valpen är testade för sjukdomen. Det kan vara en falsk trygghet att som valpköpare få beskedet att föräldrarna till valpen är testade fria från en sjukdom som egentligen inte är något problem på rasen.

För oss är avel en fråga om helhet. Alla hundar har defekter. Även om dem är fritestade för något så har dem andra saker som de bär runt på som man inte har upptäckt ännu. Vi använder sunt förnuft kombinerat med vetenskap. Vi läser mycket om genetiken ohjemmeside opdret7ch har lärt oss mycket om olika sjukdomar och hur dem nedärvs. Den vetskapen kombineras med sunt förnuft. Om många hundar som är nära besläktade lider av samma sjukdom eller om en specifik individ har blivit sjuk, så ska den inte användas i avel. Men hundar är inte bara höfter, ögon eller resultatet av DNA-tester. Den genetiska variationen, mentaliteten och r

astypen precis som allt annat är viktigt. Det är viktigt att förstå att ingen hund är perfekt. Även om något kan se helt perfekt ut, så kan det döljas mycket under ytan. Om vi får någon som helst kommentar på en hälsotest, så är det viktiga inte resultatet utan vad som sägs om själva resultatet; ärftlighet och hur det kommer att påverka hundens liv och eventuella avkommer. Väldigt lite är svart och vitt och vi vill att uppfödare ska ta ansvar för vilka hundar som verkligen går att använda i avel och vilka som inte ska gå i avel. Det är lätt att gömma sig bakom argumentet att bara använda hundar som fått fri/godkänt på hälsokontrollerna, även om det som vi sagt inte ger garantier för egentligen något. Kanske uppstår inga problem med den kombinationen som en uppfödare tänkt göra. Men i nästa led, eller med en annan kombination där en av fäderna ingår, kanske det uppstår något. Vi gör alltid vårt bästa för att de hundar vi föder fram ska bli så hälsosamma som möjligt… och hittills har vi lyckats. Men vi är som sagt var inte hysteriska när det gäller att testa våra hundar för diverse olika saker. Därför påstår vi aldrig att våra hundar är genetiska fria från massa olika sjukdomar sjukdomar. För så ser faktiskt inte sanningen ut i våra ögon.[:da]Dette er nogle af vores tanker om opdræt og avl. Vi vil gøre det klart og tydeligt, at det er vores helt private meninger, ingen endegyldige sandheder. Visse dele er videnskabeligt bevist fakta, andre er vores meninger dannet gennem vores mange år af erfaring med opdræt. Vi har samlet dem her som et tilbud til de som orker at læse alt igennem, for at få et billede af og indblik i hvordan vi tænker som opdrættere, og hvad vi prioriterer. Vi har lært meget og ændret opfattelse flere gange gennem årene og ser det at opdrætte som en dynamisk proces, hvor man hele tiden lærer nyt. Derfor kan det også sagtens være, vi i fremtiden kommer til at få nye ideer eller ændre mening om noget af det her skrevne som vi ændrer. Vi vil også gøre klart, at vi på ingen måde i denne tekst sigter mod bestemte andre opdrættere. Nogle steder nævner vi, hvordan vi synes andre opdrættere gør anderledes end os. Dette er generelle observationer, ikke personlige angreb på enkelte individer. Vi tror på, at man udvikles ved at turde have meninger. Tør man det, synes man ikke altid det samme som alle andre, og det er ikke noget problem for os, så længe man kan formidle dette på en professionel måde. Alle behøver for vores skyld ikke være enige med os, men vi behøver heller ikke være enige i hvad alle andre gør. At vi tillader os her på vores egen side at give udtryk for vores mening, skal ikke tolkes som et angreb på nogen anden specifik opdrætter, for på den måde er det ikke ment.

hjemmeside opdret8

For os handler opdræt om et helhedstænkende. Det handler om ydmygt at forsøge at bevare de racer man arbejder med. Hunde er levende væsner, og så snart der er genetik involveret i et projekt, bliver det helt umuligt at give nogen som helst form for garanti. At love 100% sunde og raske og glade hunde er derfor umuligt. Dermed ikke sagt at det selvfølgelig ikke er det vi stræber efter, altså at hver eneste hvalp vi opdrætter skal være glad og sund og ligne den race det nu er. Opdrættere har forskellige mål og forskellige måder at nå frem til disse mål.

Det her med at ligne den race man nu køber. Er det vigtigt? Hvis nu man ikke skal udstille eller avle, alle hunde er vel søde, eller? Jo vi synes det er vigtigt.

Alle hunderacer er en del af en kulturhistorisk arv. Hundene har alle historisk set fulgt et folkeslag og er udviklet ud fra forskellige opgaver. De har assisteret mennesker som jagthunde, hyrdehunde, vagthunde, slædehunde eller kort og godt som selskabshunde. Klima, omgivelser og arbejdsopgaver har formet hundene på helt forskellig vis og det er derfor vi i dag har så mange forskellige hunderacer som vi har. Nu kunne man jo have valgt at sige, at pyt med det, vi parrer bare løs, blander dem alle sammen og ser hvad der kommer ud af det, vi behøver ingen hund til den eller den specifikke opgave mere så hvorfor holde fast i den race. Nogle af hvalpene ville sikkert blive dejlige og søde hunde, men det modsatte kunne også være tilfældet. Visse hunde passer slet ikke at parre sammen, en stresset hyrdehund parret med en aggressiv vagthund kan fx give hvalpe med seriøse mentalitetsproblemer, to racer med hver sin arvelige sygdom som blandes sammen kan få begge sygdomme spredt endnu mere og hvalpene kan i værste fald ende med to problemet i stedet for et osv. Og som sagt er de racer der findes i dag alle kulturelle klenodier skabt og bevaret af folk rundt om i verden. Man har derfor valgt at bibeholde raceavlen på kontrolleret vis hvor hver race holdes for sig, altså når vi taler stambogsførte hunde.

Ingen race godkendes på fem minutter. Normalt ligger der et rigtig stort historisk arbejde bagved. Man indsamler så meget information som muligt om den historiske baggrund for racens oprindelse, kigger på kilder, snakker med de folk der aktivt har anvendt eller stadig anvender racen i dens oprindelige forstand, samler hunde ind som grundmateriale osv osv. Det er et stort arbejde, der ofte kan tage flere år og ud fra alle data indsamlet skrives racens standard. For visse racer er dette arbejde gjort for rigtig mange år siden, for andre er det mere nyt.  I standarden nævnes både hundens oprindelse, dens baggrund samt beskrives hvordan den ideelt bør se ud og opføre sig. Alt beskrives i detaljer, hoved, pels, vinkler, længde på ryg, hale osv. Standarden er derfor i vores øjne enhver opdrætters bibel og bør være det første man lærer udenad, når man starter opdræt på en race. Vi opdrættere kan ikke vælge, hvordan en race skal se ud ud fra vores egne personlige præferencer. En standard har ofte plads til fortolkninger, og man kan se en typeforskel fra den ene opdrætter til den anden på hunde som alle ligger inden for standarden. Dette er kun positivt. Det der uforklarlige som er en races type kan man ofte ikke så let skrive ned med få ord. Det er det dygtige opdrættere har øje for og kan se. At alle ikke avler efter præcis det samme er kun et plus for os, det bibeholder variation i racen så længe alle hunde ligger indenfor standarden og har den rigtige type, og det kan de sagtens have selv om de er lidt forskellige. Men skriver en standard at en race skal være let og kvadratisk kan man ikke egenhændigt beslutte at man bedre kan lide rektangulære og tunge hunde og så avle på det. Nævner standarden at racen skal være modig og aktiv kan man ikke selv vælge at man hellere vil have rolige og lidt forsigtige individer og omvendt, nævner standarden at racen skal være rolig og ustresset kan man ikke selv avle løs på stressede gøende hunde fordi man er vild med at træne agility og gerne vil have en hund med meget fart. Passer racen ikke ind med ens egne ønsker, må man vælge en race der gør!

Desværre synes vi ikke altid alle andre opdrættere er enige der. Folk vil eller kan ikke altid læse en standard og vi ser flere som af den ene eller anden grund tilsidesætter racens standard.  Et eksempel er at man starter et opdræt med en hund som faktisk ikke var købt som avlshund, som måske har flere fejl, men man er så glad for sin hund og bliver så bidt af hundesporten selvom det ikke var planen da man købte hvalpen, at man vælger at tage et kuld på den alligevel og så starter det derfra; man beholder måske en tævehvalp fra det første kuld og så ruller bolden. Eller man har været vant til en anden race som havde en helt anden mentalitet end den nye og overfører tidligere erfaringer til denne race ala ”min rottweiler elskede at træne politihundetræning så det skal min pekingeser også” – for at sætte det lidt på spidsen. Måske man selv får en første hund som ikke er typisk for racen (behøver ikke være negativt kan fx være en hund som har rigtig meget energi, hvilket man selv ser som positivt, men som måske slet ikke er typisk for den race) og forelsker sig i det og føler det er det ”rigtige” og går ud fra det i fremtiden. Mange som en gang har dannet sig et personligt indtryk af hvordan deres race er nærlæser ikke standarden igen og spørger sig selv, om de faktisk er på rette vej, de fortsætter ud af den linie de nu engang har sat for sig selv som rigtig. De tager ikke et skridt tilbage og ser objektivt på racen og avlsarbejdet. Og nogle få mennesker, lige gyldig hvor mange år de har været med, bliver bare aldrig dygtige til at ”se på hund” og har svært ved at se hvad der er korrekt og forkert, mens andre har et naturligt øje for hvornår en hund er velbygget og hvilke to hunde der passer sammen. Der er mange flere grunde end de her nævnte, men der er altså stor forskel på ambitioner, baggrund og mål blandt opdrættere.

Vores mål med de racer vi arbejder med er at forsøge at være tro mod deres racestandard. Det er som sagt levende væsner og genetik er svær at styre, så intet bliver nogensinde helt perfekt, og det ville være skræmmende, hvis det blev. Men det er vigtigt for os, at de hunde vi anvender i avl lever op til det, der beskrives som typisk både hvad gælder udseende og temperament. Og det betyder ikke, at de ikke kan have fejl eller at alle skal være champions, det betyder at de skal være hvad vi mener er typisk for deres race.

Vi føler hele ideen med racehundeavl går tabt, hvis ikke man har dette mål. Sikkerheden for en hvalpekøber skulle netop gerne være, at køber de en racehund så ved de på forhånd i grove træk, hvordan den hund vil blive. De ved, hvilke mentale styrker og svagheder den burde have, de ved hvor stor eller lille den bliver, hvordan pelsen vil være og hvilken pleje den vil kræve osv. Køber man en race der fx burde have en forholdsvis nem pels at holde og som skal trimmes et par gange om året, men får et eksemplar med alt for blød pels, som er til besvær for både hund og ejer og må klippes og børstes jævnligt for ikke at gå helt i filt, så er det jo ærgeligt. Det samme gælder, hvis man køber en hund man troede skulle veje ca 12 kg som voksen, fordi man har problemer med sine håndled og ikke kan holde en tung hund og man så får en der vejer 21 kg i stedet. Hvis man ved inden man køber sin hund, at man virkelig har lyst til at træne agility på højt niveau er det selvfølgelig også dejligt at kunne vælge en race man ved burde have evner netop for det, og viser det sig så man får en hund der alligevel slet ikke duer til det, bliver man skuffet. Selvfølgelig elsker alle deres hunde uanset hvordan de nu kommer til at se ud, men det er alligevel rart, hvis man vælger en race ud fra nogle specifikke egenskaber, at man også kan regne med i grove træk at hvalpen så kommer til at leve op til det. Og der kommer vi tilbage til det første. Er det vigtigt hvordan en hund ser ud, hvis man ”bare” skal have en familiehund?

”Vi er ligeglade med udstilling”, ”vi sælger bare hvalpe til familiehunde”, ”vi går ikke på udstilling for det er ikke vigtigt, vi går meget mere op i mentalitet” og mange flere udmeldelser florerer flittigt blandt racehundeopdrættere og hvalpekøbere. Hvorfor skal en familiehund ikke ligne den race den er og hvorfor er en opdrætter ligeglad med udstilling? Det forstår vi ikke.

Der er aldrig nogen, der har sagt, at man ikke både kan opdrætte hunde som ser ud sådan som racens standard foreskriver, som er sunde og raske og som har et godt temperament. Der findes ingen regel om at smukke hunde skal være syge og have et dårligt temperament eller at sunde hunde skal være grimme! Tværtimod – en velbygget hund som rør sig let og frit og som har en korrekt pels vil ofte også være en sund hund. Mange folk som køber en racehund har måske ikke nogen som helst planer om at udstille eller selv avle, men har alligevel forelsket sig i hvordan en race ser ud og opfører sig og bør vel så også have så typisk et individ af denne race som muligt, selvom de ikke har udstillingsplaner?
Det stemmer, at der findes et fåtal af racer, hvor bevidst avl kun på udseende har ændret disse racers sundhedsstatus, men det gælder meget få racer, langt de fleste flere hundrede hunderacer døjer slet ikke med dette problem og ingen af de racer vi opdrætter har den problemstilling.

Hundeudstillinger er i vores øjne den eneste kvalitetsvurdering en opdrætter kan få af sine avlsdyr og deres formåen. Javist der er forskel på dommere og nogle ved mere om ens race end andre og man kan godt få nogle bedømmelser, der måske slet ikke stemmer. Så kommer man kun på udstilling en enkelt gang kan man være uheldig at få et (forkert) dårligt resultat på en god hund eller heldig at få et godt resultat på en dårlig hund. Men udstiller man nok gange bør der formes et mønster i hvilket man ser et tydeligt billede af en hunds fortrin og mangler, og i hvilket man ser hvor på skalaen en hund ligger i forhold til de andre individer i racen. Om man vil rejse ind- og udland rundt i jagt på masser af titler eller om man blot vil udstille sine avlshunde  på udstillinger indenfor overskuelig radius synes vi må være helt op til hver enkelt. Men slet ikke at udstille og være interesseret i at få sine avlsdyr og sit opdræt vurderet eller at forkaste alle udstillingsresultater forstår vi ikke.

Standarden som skrevet ovenfor bliver ikke til på et par minutter. Den er et dokument som der ligger utrolig meget viden og forskning og arbejde bag. De største eksperter på racen har været med til at nedskrive det ultimative for netop den race. Det er jo ikke sådan, at nogen finder på noget ud fra egen interesse. ”Vi synes store ører er søde, så vi skriver de skal have det” eller ”den ville være pænere med meget pels, så lad os skrive den skal have det”. Standarden er skrevet ud fra racens historiske baggrund, og det der nævnes i standarden har alt sammen en funktion. Ordet funktion er for os utrolig vigtigt.

Finsk lapphund og finsk hyrdehund skal have en strid vandafvisende pels overalt på kroppen eftersom de har arbejdet i ekstreme forhold i kulde og sne. En hund med forkert eller manglende pels ville dø om vinteren og blive ædt af myg om sommeren i Lappland. En lagotto har en krøllet vandhundepels fordi den oprindelig var en vandapportør som skulle kunne svømme og hente ænder og havde brug for en pels, der var funktionel for dette. Det er klart at man på udstillinger bedømmer fx pelsen, og at en lagotto med super fine krøller og typisk pels klarer sig bedre end en med mangel på dette, ligesom en velpelset lapphund med pels af korrekt strid kvalitet måske vinder over en med kort eller alt for blød pels. Men det handler jo altså ikke om snobberi eller at smagsdommere siger at den hund er sødere end den. Det handler om at dommerne vurderer hvor tæt hundene kommer på at se ud og opføre sig som deres oprindelse og dermed også ville kunne fungere i deres oprindelige funktion den dag i dag. En lapphund med dårligt kors og ineffektive bevægelser vil have svært ved at løbe 50 km på fjeldet i dyb sne og is og en stor tung og klodset lagotto vil have svært ved at sidde og balancere i en lille båd og let hoppe ud og hente en and og hoppe tilbage igen.

Kort og godt, en hundeudstilling er en kåring præcis som et dyrskue, hvor hundenes funktionalitet og arbejdsformåen vurderes. Man køber ikke en ferrari hvis man skal køre terrænkørsel i ekstreme forhold eller en lastbil hvis man er alene og kun kører bykørsel og aldrig skal fragte andet end en håndtaske. Hunderacer er som biler og alt andet med en funktion alle skabt med forskellige funktioner for øje, og det er disse som vurderes på en udstilling. Ikke hvem der er sødest eller har den fineste sløjfe i håret som mange måske tror, hvis de aldrig har været på en hundeudstilling i deres liv.

Nøgleordet er funktion og at hunden lever op til de funktioner som er typiske for netop den race er også det, der gør den racetypisk og værd at avle videre på. Det er det som sikrer en hvalpekøber, at der er så stor chance som muligt for at afkom fra den hund formentlig også vil besidde mange af de funktioner man finder ønskelige for den race.

Alt er subjektivt og visse dommere er dygtigere end andre, men målet med en udstilling er at finde de hunde som kommer nærmest den standard som er det ultimative mål for denne race. For os er udstillinger derfor vigtige, ikke kun fordi det er en elsket hobby, men også fordi det er her vi som opdrættere får vores arbejde bedømt og vurderet.

Alle stambogsførte hunde indgår i racen og den mulige genetiske population. At sige man er ligeglad med hvor typiske eller utypiske hundene er, fordi de bare skal sælges som familiehunde, er derfor for os slet ikke et holdbart argument. For det første synes vi som skrevet ovenfor, at de som køber en familiehund har lige så stort krav på at få en hund som lever op til sin standard som de som køber en hvalp og har planer om udstilling, men for det andet kan ingen vide, hvilke af de hvalpe man opdrætter, der senere kommer til at gå videre i avl. En hund solgt som familiehund kan senere skifte ejer eller familien kan få lyst til at prøve at få hvalpe eller komme på udstilling. Alle stambogsførste hunde er en del af racen og mulige avlshunde, og jo flere der er typiske og bevarer racens karakteristiska jo bedre og jo flere hunde bliver der dermed også at vælge imellem, når man skal avle. Hvis 65% af samtlige hvalpe der registreres i en race er så utypiske enten eksteriørt eller mentalt at de faktisk ikke er værd at bruge videre i avl, så er det 65% af racen, der genetisk er mistet. Hvorfor opdrætte racehunde, hvis målet ikke er at bevare den race man arbejder med? Jo mindre genetisk variation i en race jo større risiko for sygdomme og indavl. I vores øjne er det meget bedre, hvis racen generelt holder så høj kvalitet, at man kan gå ud og bruge helt ”almindelige” hunde i avl således at så mange hunde som muligt indgår i avlen frem for at det bare er enkelte stjerner som får en masse kuld. Men det kan man kun hvis de almindelige hunde har en kvalitet, der gør dem værdige til at indgå i avlsarbejdet.

hjemmeside opdret3

Ikke at stræbe efter at få det så godt som muligt i hvert eneste kuld der registreres i en race er derfor i vores optik helt forkert. Ingen hund er perfekt og genetik kan som sagt ikke styres, det er ikke maskiner vi arbejder med og der kan komme overraskelser eller hunde der ikke falder ud som man havde troet. Og sådan vil det altid være. Men vores eget udgangspunkt og mål er altid at forsøge at få typiske individer frem, hunde som med stolthed kan være glade og sunde familiehunde, men som også uden problemer kunne møde op på en udstilling og blive godkendt som typisk for deres race og som, hvis det skulle blive aktuelt, med fordel kan bruges i avl til racens fortsatte fremgang.

Genetisk variation er vigtig. Når man engang imellem hører negative ting om racehundeopdræt har det ofte at gøre med mangel på genetisk variation (og mangel på viden om hvad racehundeavl egentlig er). Avl, hvor man overanvender en enkelt hund eller linie eller hvor man indavler, kan give mange helseproblemer for hunde. Det kan ofte være fristende for opdrættere, hvis en hund eller en bestemt familie virkelig giver det man ønsker, at bruge den for meget. Især for nogle årtier siden var det langt fra unormalt, at en enkelt hanhund kunne blive far til en kæmpe andel af flere genrationer af hunde, fordi han producerede typisk afkom. Denne form for avl giver dog flere problemer. For det første spredes en enkelt hunds gener alt for meget. Alle hunde bærer på en eller anden defekt, normalt flere. Visse alvorlige, andre mere ubetydelige. Mange af disse viser sig først langt frem mange år efter en hund selv blev brugt i avl. Har en enkelt hund nået at få flere hundrede afkom inden man pludselig opdager en defekt ved denne hund som måske er af den mere alvorlige slags er det utrolig mange hunde der rammes negativt.

Derudover skabes et andet problem nemlig i forhold til avl i de næste generationer. Det er ikke ualmindeligt, hvis en enkelt hund er blevet anvendt for meget, at næsten alle hunde i en generation er i familie med hinanden og har denne samme hund et eller andet sted på stamtavlen, og det gør det stort set umuligt at parre og finde en passende partner som ikke er i familie med ens egen hund.

Hver gang man vælger en hund vælger man også en anden fra. Er en hund anvendt til 45 parringer i en race i stedet for 5 er det 40 gange en anden hund er valgt fra! De 40 andre parringer kunne have tilføjet andre gener og andre egenskaber til racen end den ene der fik lov at sprede sig uhensigtsmæssigt meget og i kraft af det mistes det man kalder genetisk variation. Det er for racen bedre, at flere forskellige gode hunde bruges i avl til færre parringer frem for at enkelte individer bruges til mange parringer.

Der findes forskellige former for arvegange på forskellige sygdomme, men flere af dem kræver at både mor og far skal bære genet for sygdommen for at man skal få syge hvalpe. Jo tættere beslægtet og jo mindre genetisk variation der er blandt avlsdyrene, jo større risiko er der derfor for at begge hunde man parrer, risikerer at bære på det samme defekte gen.

Langt inden man vidste noget om genetik har de folk som har skabt de racer vi har i dag faktisk via sund fornuft formået at undgå meget af dette. For det første har de haft en naturlig hård udvælgelse, idet de anvendte hunden som et arbejdsredskab. De har valgt de stærkeste, sundeste og dygtigste individer som dem de ville gå videre med simpelthen fordi hunden ofte var livsvigtig for dem. Men de har faktisk også ofte lagt et stort arbejde i at ”opdrætte”, langt mere end mange tror. Samerne skrev fx egne stamtavler på lapphundene for flere hundrede år siden og kunne rejse langt for at parre med den rigtige hund. Mange tror tidligere mere primitive folkeslag bare har ladet hundene parre sig på kryds og tværs i en flok, men det er ofte langt fra tilfældet. Langt de fleste har forhindret indavl og har haft styr på hvem der blev parret med hvem og hvorfor, simpelthen belært af erfaring. Erfaring viste dem, at de sundeste og bedste hunde fik de ved at undgå kraftig indavl og ved at få nye blodlinier ind her og der. Præcis det samme bliver vi der arbejder med racerne nødt til at tænke på i dag, og for os har det derfor altid været vigtigt i vores avlsarbejde at forsøge at brede vores genetiske linier ud. Vi har prøvet at anvende mange forskellige linier i de racer vi arbejder med og også gerne nogle gange dem som mange andre ikke har anvendt. Alt er for os en vurdering når man opdrætter. Vi har også hunde på nogle af vores stamtavler som går igen på mange andre stamtavler, det er man nødt til engang imellem og det kan være svært at undgå. Alt skal passe sammen. Men vi har også stamtavler med helt andre hunde end gennemsnittet og for os i vores avl har det altid været et vigtigt kriterium ud over at se på hunden, dens eksteriør, mentalitet og sundhedsstatus også at se på dens stamtavle. Vi har valgt flere gode hunde fra simpelthen fordi vi syntes linien var for ”brugt” og der allerede fandtes for mange hunde med den genetiske opsætning og ikke så nogen grund til at vi også brugte den.

Af samme grund gentager vi heller aldrig en kombination. Har vi parret to hunde en gang og fået hvalpe ud af det, ser vi ikke nogen som helst grund til at gøre det om. Som tidligere nævnt, hvis der på senere tid skulle vise sig problemer i den kombination er det bedre ”kun” at have 5 hunde med det forældrepar end 25. Der er heller ingen genetisk anvendelse for så mange hunde med samme genetiske opsætning, og vi kan simpelthen ikke se spændingen eller udfordringen i at gentage noget vi allerede har gjort.

Når vi parrer to hunde forsøger vi altid at have racens fremtid for øje. Det er ikke nok på kort sigt at tro at lige præcis dette kuld vil give fine hvalpe, man bliver også nødt til hele tiden at tænke et par generationer længere frem, vil denne stamtavle kunne bruges, får man nogle linier med som måske er lidt andre end de der anvendes meget og som ellers var gået tabt, bliver dette hvalpe som det bliver svært at parre i fremtiden fordi de er i familie med alle andre, eller bliver det hvalpe som faktisk kan tilføre lidt nyt.

Derfor har vi også gennem årene importeret mange hunde og rejst rigtig mange gange rundt i verden når vi skulle parre. Nye linier og nyt blod og at altid prøve at lave en kombination vi tror på er vigtigt for os som opdrættere.

Og så kommer man til det her med sundhed. Som allerede nævnt har racehundeavlen (ofte uretmæssigt) fået ry for syge hunde og for at man avler efter kun at få fine hunde som kan vinde præmier på hundeudstillinger uden overhovedet at tænke på hundenes ve og vel. Der findes som nævnt ovenfor et fåtal racer, hvor dette desværre er sandheden. Hvor man har ændret racens udseende så ekstremt, at hundene får vejrtrækningsproblemer, problemer med deres gang og rørelser osv. Men det er virkelig undtagelsen. Kigger man på alle de forskellige godkendte racer der findes er det et meget lille fåtal, hvor dette er en realitet. Det er dog en rigtig effektiv skræmmekampagne og virker på mange som et fantastisk argument for næsten bevidst at forsøge at få så utypiske hunde som muligt frem for ”vi avler hvert fald ikke bare efter udseende”. Og i samme ånd bringes sundhed normalt på banen. Mange reklamerer med at sundhed for dem er det vigtigste, og det giver jo god mening for folk som skal købe sig en hund, de gerne skal have mange år fremover. Pyt med om den har lidt store ører eller kort pels, hvis den er sund og glad og rask! Sådan tror jeg vi alle ville tænke.

Forhåbentlig har alle som opdrætter et kuld hvalpe som mål at alle hvalpene skal blive sunde og raske og kunne leve lange liv med deres nye familie.

Men det her med sundhed er tit en del mere komplekst end man lige først tror, og garanti er stort set umuligt at give. Da vi startede for over tyve år siden øjenlyste man hundene inden avl og langsomt begyndte det at blive mere og mere normalt at man også HD fotograferede. Med årene kom så flere og flere problemer og mulige undersøgelser til. Patella, albueledsdysplasi og i senere år et utal af DNA-test som kan vise om hunden bærer anlæg for forskellige sygdomme. De sidste år er der også blevet mere og mere fokus på autoimmune problemer, epilepsi, sukkersyge, addison, pompes, allergi osv osv. Jo mere vi ved og jo mere vi kan teste for, jo mere bliver det en hel videnskab at sætte sig ind i arvegange, genetik osv.

For mange både opdrættere og hvalpekøbere virker det overvældende, og for mange bliver det utrolig svært at gennemskue, hvad der faktisk er farligt, og hvad der ikke er. De mange mulige test kan skræmme folk til at tro, at alle hunde faktisk lider af alle de problemer det er muligt at undersøge for i en race selvom det langt fra er tilfældet.

Vores motto er altid at forsøge at gå ud fra en helhedstanke og kun at anvende sunde og raske hunde i avl. Men for os kan en sund og rask hund godt have en minimal plet på et øje, hvis en dyrlæge som er specialist i øjensygdomme siger, at denne lille plet aldrig kommer til at påvirke hunden og med største sandsynlighed ikke er arvelig. En sund og rask hund kan også fx have en C-hofte, hvis det er en race der ikke har problemer med HD og en dyrlæge med lang erfaring som vi stoler på har sagt denne hund ingen tendenser har til HD eller artrose, men at den blot fx har lidt slappe led og derfor får diagnosen C selvom den klinisk er sund og rask. Mange racer passer ikke ind i det system der anvendes til at sætte bogstaver på hofter og får en ”dårlig” diagnose selvom de klinisk er sunde og raske. En sund hund kan for os også sagtens være DNA-testet for en sygdom og have fået resultatet bærer. Det betyder, at hunden ikke selv er syg, men at den bærer genet for at kunne give en syg hvalp, hvis den parres med en anden bærer. Undgår man det og parrer den med en hund der er testet og fri er problemet løst. Vi ser derfor stor forskel på en sund og velfungerende hund og diagnoser på papiret. Der er mange eksempler på hunde, som kunne have tilført fantastisk meget positivt til deres race, men som aldrig er blevet brugt i avl pga en bagatel fundet ved en eller anden form for test, som aldrig har påvirket hunden hele dens liv eller pga at en søster eller bror blev syg og man derfor ikke turde bruge den i avl. Er det at avle sunde hunde at udelukke sådan en hund fra avl? Ikke i vores øjne.

hjemmeside opdret5

Skrækken for at komme til at opdrætte en syg hvalp skræmmer mange, og man vil så gerne kunne give en garanti. Man vil så gerne tro, at hvis bare man har testet for det og det og hundene er fri, så bliver alle hvalpene det også og får heller ingen andre problemer. Desværre er det bare ikke sådan det er, og vi bliver derfor aldrig en opdrætter som reklamerer med, at vi kun avler på HD-frie individer eller aldrig bruger en bærer af en sygdom i avl, simpelthen fordi det efter vores mening er en falsk tryghed. Der findes ingen garanti – desværre. Dette er levende væsner og præcis som mennesker kan hunde blive syge. Vi kan teste og teste til vi bliver grønne i hovedet, men det ændrer ikke det faktum, at der stadig vil være nye sygdomme som vi ikke har fundet test for endnu eller at nye mutationer sker og nye sygdomme dukker op.

Det betyder selvfølgelig ikke at man skal være ligeglad! Som seriøs opdrætter i dag er man tvunget til at sætte sig ind i genetik og arvegange og forsøge at lære så meget som muligt om de sygdomme som er et problem i de racer man arbejder med. Vi prøver altid at undgå at komme til at opdrætte hunde som får et problem og resultater på sygdomme skal altid tages alvorligt. Men det vigtige er som sagt for os en helhed. Jo flere ting vi kan teste for jo mere umuligt bliver det at finde hunde som er fri for alt og så begynder det at blive en vurdering fra opdrætterens side. Og der er vores personlige vurdering altså, at vi fx hellere parrer med en hund med en ubetydelig plet i det ene øje hvis den hund tilfører alt muligt andet positivt og er sund og rask frem for at parre med en hund der selv er fri for alt den er testet for men har givet hvalpe med epilepsi. Ting i hundeavl er ikke sort og hvidt.

DNA test er et fantastisk redskab hvis man virkelig har en alvorlig sygdom i en race som man skal forsøge at avle udenom. Men jo større marked der bliver for dem jo flere ubetydelige test får vi også. Det er et kæmpe marked for dem som sælger de dyre test, og man bliver som opdrætter nødt til at tænke sig om, hvorvidt den sygdom man tester for rent faktisk er et problem i racen.

Man bliver også nødt til at forstå arvegangen og sygdomssituationen i racen for at vide, hvorvidt en bærer er et problem eller ej eller hvorvidt det er vigtigt at få en hvalp fra to testede forældre. Som hvalpekøber kan det være en falsk tryghed at købe hvalpe efter forældre der reklameres ud som testet fri for det eller det, hvis det viser sig at være sygdomme, som slet ikke findes i den pågældende race eller som ikke er et problem!

Opdræt bliver derfor for os som sagt en stor helhed. Alle hunde bærer på visse defekter, er de fri for de sygdomme man nu har testet for, bærer de nok på noget andet man ikke har opdaget endnu.

hjemmeside opdret7

Vi går ud fra sund fornuft kombineret med viden. Vi har læst utrolig meget om genetik og sat os ind i mange sygdomme og deres arvegange. Og den viden bruger vi sammen med vores helt naturlige sunde fornuft og mavefornemmelse. Findes der flere hunde med samme sygdom i nær familie eller har en hund selv haft problemer skal den selvfølgelig ikke gå i avel. Men en hund er ikke bare hofter eller bare øjne eller bare resultatet af en enkelt DNA test. Den genetiske variation, mentalitet, type og alt andet er lige så vigtigt for os. Og det er vigtigt for os at forstå, at ingen hund som sagt er perfekt, og at det som ser perfekt ud på overfladen, normalt skjuler noget andet under neden. Det vigtige for os er ikke om der findes en eller anden form for anmærkning på en hund, det er hvad den anmærkning er, hvordan den eventuelt påvirker hundens egen livskvalitet, og hvordan den kan komme til at påvirke eventuelle hvalpe fra den hund. Og i den henseende er meget lidt sort eller hvidt, og vi mener opdrættere er nødt til at turde at tage ansvaret for at tage beslutninger om hvilke hunde der kan bruges i avl og hvilke der ikke kan. Det er nemt at gemme sig bag at man kun bruger hunde der er testet for dette og hint og fri, men det er for os som sagt ikke så sort og hvidt som det, og ingen garanti for at man ikke kan få syge hvalpe ud af det eller hvalpe med mentalitetsproblemer, pelsproblemer eller andet. Derfor: vi gør altid vores bedste for at opdrætte så sunde og raske hunde som overhovedet muligt, det tager vi som en selvfølge, og det er heldigvis lykkedes os i alle år indtil nu. Men vi er ikke hysteriske hvad angår tests og resultater, og vi kommer aldrig til at slå på at vores hunde er fri for alle mulige sygdomme som kan testes for i den tro at så kommer vi også til kun at opdrætte hvalpe som er fri for alt som findes, for sådan er sandheden ikke for os.[:]